Gå till sidans huvudinnehåll

Nyskrivet: Leda

26 april, 2013

Ärligt talat vet jag mycket lite om leda.

Hos min mormor finns ett skohorn på en spik i hallen. Norsk souvenir.
Den vet best hvor skoen trykker, som har den på, står det på.
Gotisk stil, benvita bokstäver. Svarta penseldrag och blommor i konsthantverk-i-massproduktion-modell.

Av detta föremål greps jag som barn av en oförklarlig rädsla. Gäckande. Felaktig och obegriplig syntax.
som har den på.
Skohornet var svart och dinglande.
Jag visste inte varifrån det kom, eller vad det var till för. Att ta av och på skorna sa någon. Men ingen gjorde det.

En smal remsa damm täckte kanten på handtaget. Oanvänd, objuden.
Och så den där texten. som har den på.
Jag försökte tyda budskapet, orden, meningen, vad som låg bakom.

Oroväckande. Oförklarligt.


*

I de lugnaste vatten
– ledans hemvist.

Där vattnas blommorna en andra gång den dagen. Man sneglar, spanar.
Kikar, väntar.
Om dessa ljudlösa rum vet jag mycket litet, endast det jag sett på film. Grannar med tunna gardiner och uppradade tofflor prydligt två och två. Klirret när matsalsbordet kringgärdas av en stum stam.

Om otryggheten bor i den egna kroppen (och fortplantas från generation till generation?) är tryggheten i det som är utanför. Livets epicentrum i de egna rummen och ledan alltid inne hos grannen.
Så har det varit.

Som sagt. Jag vet mycket lite om leda.
Ledan är en utväxt på trygghet, och om den vet jag lika lite.
Det måste finnas en jämn puls, stabilitet först.


*


Björn, min morbror, påstår att soldaterna efter första världskriget inte drabbades av det som idag kallas post-traumatisk stress efter hemkomsten i någon vidare utsträckning.
Numera har amerikanerna stora problem med söndertrasade själar. Som förväntats kasta sig rätt in i det pågående samhällslivet, fungera, vara verksamma med bristande bomber innanför huden. Inte ännu utläkta, hanterade, förvarade på säkra platser med namnetiketter och frystejp runt.

Han säger att det är sjöresorna som fattas. I andra världskriget fick man komma hem med flygplan. Kastas av i en delstat utan vapen eller sköld.
Bara möta upp sin flicka som kom springande med andan i halsen. Försöka beskriva det obeskrivliga man gjort.
Alkohol, mördargrubblerier. Tomma huvuden och stora bördor någon annanstans i kroppen.
Flygplanet är snabbare än tanken.

Tidigare hade soldaterna färdats i månader tillsammans. Suttit i ledan på en båt. Långa eftermiddagar utan land i sikte. Slickat sår.
Bildat tysta självhjälpsgrupper, utan särskild metodik, bara solen som gick upp och ned, medan båten rörde sig mot det nygamla landet som var hem.

Den långa resan gjorde dem mer anpassningsbara till den amerikanska verkligheten när de väl var framme.
Den läkande ledan, i tryggheten bortom minfälten och skyttegravarna. Relingen som omslöt och skapade gränser mot omvärlden.
Stora vågor är ingenting mot alla val som en vanlig vardag innebär, när sinnet är upprivet som en åker i sådden, säger Björn.

Han kokar kaffe, eller värmer det som Hinki, min mormor, bryggde i morse. De har druckit samma kaffe i hundra år.
Tittat på samma landsväg, sett fälten mogna, skördas, plogas, sås. Växa upp och skördas, sås och skördas.
På höstarna och vintrarna är det mörkt som i graven.
De lyssnar på P1 och pratar i telefon.

Björns bondekollegor åker på semester ibland, till Kanarielandet.
Men Björn lämnar inte gården gärna. Han drabbas av kontrollförlust om marken under fötterna inte är hans egen.

Björn hatar ICA.
Hinki får handla fast hon är snart nittio. Han klarar inte av det.
Går in och tar några av de första grejerna på listan och störtar sedan ut. Säger till Hinki att det inte fanns.

Han föredrar tryggheten. Och till skillnad från Hinki har han lärt sig att betvinga ledan.
Mani är ledas starka motståndare.

Han är botaniker, historiker, självlärd börsmäklare och agitator på de flesta internetforum om lantbruk och handel som finns.
Många av de bondekompisar han har vet ingenting om litteratur och vetenskap utöver bondepraktikan. Han är traktens lärde.
En tonårspojke med händerna i fickan alltid redo att hålla föreläsning. Ingen kan säga emot. Alla litar blint på Björn Folkesson.

Under en period beställde han allt som någonsin skrivits om amerikanska revolutionen till Borgholms bibliotek och läste under de kompostmörka kvällarna på norra gaveln, skuggrummet, biblioteket han inrett åt sig med döda rävar i både uppstoppad och dinglande form.Morfars gamla rävar.

Tjocka läderband.
Sedan blev han intresserad av inredning och skapade tidstypiska miljöer i hela huset, barock i salen, rokoko i salongen. Jugendstil i det insuttna biblioteket. Beställde specialtapeter från Luxemburg.
Men köket fick va.
Vaxduk och femtiotalsfärger. En ny gardin då och då när mormor beställer från Cellbes.

Hon skickar efter ett par sommarbyxor också, när hon ändå håller på och fyller i de där rutorna med serienummer och färgkoder.
Vita, med knyt i en dragsko längs ned. För att lätta upp lite.
Det är så ledsamt med samma kläder jämt och ständigt.

Ledsamt. Ledans adjektiva kusin.


*


Ölandsjorden är undermålig, men tunga gödningsmedel hjälper lite. Numera. Förr var vardagen på landsbygden en strävan.
Väx lilla liv, väx.


*


I hallen dinglar skohornet fortfarande på sin plats. Samma tunna spik, lite tjockare lager damm.
Jag förstår texten nu, jag tror jag förstår. Men känslan är kvar, om jag har tid att känna.
Barnet som knappt räcker till fönsterbläcket, omgiven av bekanta men oförklarliga ting. Saker som är stela och inte går att interagera med utan skriker rör mig ej. Stora gröna krukväxter med stammar som pekfingrar, vuxnas.
Pappas tjocka fingrar. Utan naglar på. För att han biter, för att ledan får honom att vilja tugga på sig själv.

Barnet väntar och ser. Registrerar och minns efter 25 år ännu doften av matta, kaffe, jord och mörker. I hallen. som har den på.
Ingen leklåda finns. Inga pussel och legobitar och klippdockor som man vet vad man ska göra med. Bara de vuxnas sorl och dova föremål. Tyger i tjock brodyr, väv, sammet.

I tankepausen upptäcker barnet att världen inte bara är stel och konstig, den är otrygg, rent av skrämmande. HÄNGER INTE IHOP.

Den vet best hvor skoen trykker, som har den på.

Syntaktiska falsifarior. Farliga led.
Så såg jag världen i en ögonblicksbild och sedan kom någon och påminde mig om att jag var barn. Hästar, och äpplen och lockiga hår. Cykelstyren och bullerby. Slussen mellan en oändlighet och en annan.
Det tomma och eviga innan intigheten, den vidsträckta och eviga efter alltet. Sagan var någonting däremellan. Med egna lagar och regler. Stumma avtal. Den lilla hinden läste mormor.
Den handlade om en liten hind. Allting gick att förstå.

Jag förstod aldrig varför mormors ögon slocknade ibland och man såg rakt igenom istället för in i.
Hennes gråblå vatten som glittrade om förmiddagarna. De slocknade på eftermiddagen om man hade otur. Hon sa att man fick åka hem.

Så såg ledan ut, när den ersatte oförlöst ledsamhet.


*


I hallen hos dem finns ett lång vinröd matta som Björn får bära ut en gång på våren och en gång på hösten. Inte skaka för det orkar han inte, men lägga på trappen så tar Ölandsvindarna hand om resten. Om det regnar tycker Hinki att han ska bära in den, men han tycker att det är bra med lite fukt och uppfriskning.
Det finns en stor skugga på mattan. En fläck.
Jag tror inte att det är så, men kan inte rå för att jag alltid tänker på mormors far.
Blodet.

Hon var vaken, de sov alla i samma rum då. Solstrålarna dansade över hans hud och hennes. Han satt vid skrivbordet och pennan rasslade.

Hon som skulle bli min mormor sa ingenting. Undrade bara vad pappan skrev.
Sedan kom skottet som ledde till en särskild typ av oåterkallelighet.

Förlåt mig, jag orkar inte mer.

Han lade ledan åt sidan. Ingen såg att han led. Den smög in och ut på nätterna utan att någon märkte.

Hallen är tyst, precis som efter skottet.
Mormor sitter med händerna i knät.


*


I storm på Biscaya gick skeppet i kvav.
Mamma brukade sjunga den visan, när det var oväder ute.
På dagis hade vi den på rött kassettband med avtuggad etikett. Pippi på sju eller åtta hav.
Hon sjöng så det ekade i märgen.

Kalle Teodor dog i skeppsbrottet. Håret vajade som i en sjögräsmatta. Sorgligt taktfast.
Biscayabukten var beryktad. Svart och kvav. Ingen sjöman klarade sig undan. Och på något vis blandade jag ihop detta med visan om Josefin som hade en symaskin och satt på havets botten med sin pedal och nål. Drunknad. Obetald.
Spöksömmerska.
På djuphavsmark, sydde en gardin. Josefin fin fin, Josse josse jossefin. Den enda skatt hon ägde det var en symaskin. Symaskin skin skin, syma ma ma ma maskin. Oroväckande, oförklarligt.

På somrarna låg vi lata på stränderna, och för att svalka oss hade vi en luftmadrass med uppblåsbar huvudkudde. Jag darrade av rädsla, men blundade ändå. Lutade mig tillbaka.
Inom en sekund for huvudet upp för att spana. I Biscayabukten gick starka män i kvav. Jag strök en kupa halvsalt Östersjövatten på pannan och frågade mamma om Biscayabuken var långt borta. Hon log. Jag sa att man kunde sugas in och försvinna helt. Hon sa att det var flera mil.
På luftmadrassen låg jag med ena ögat öppet, som Skalle-Per precis innan han dör i sängen. Nuddade i botten med stortån.
Ledan höll sig stången. Skickades på porten.

Blommorna behöver inte vattnas, men omhändertas ändå. Inne hos grannarna.
I min minnesficka finns inte tid för sådant. Där hänger endast ett svartmålat skohorn och en planktonfylld maskin, syma ma ma. Innanför pannloben.
Biscayabuken som en förgrund, ett draperi.
I storm på Biscaya gick skeppet i kvav. Spillror. Tusende.
Bakom hörnet vet ingen vad som händer, men röken har stigit ur en eld.

Elden i tändaren, när pappa tänder sin röda Commerce, är vit och ståtlig. Gulflackande.
Håller ledan stången.
Varje andetag är en bristning. Fasadens möjliga rämnande.
Den där jävla skräcken att bli lämnad.
Som bruksanvisning. Facit.
Gamla svar.

Traditioner som upprepat sig, i oändlighet. Små spännen av rädsla, i höjd med tinningarna. 

Tove Folkesson

 
X