Gå till sidans huvudinnehåll

Louisiana Literature 2018

13 september, 2018

Under sista helgen i augusti ägde den årliga litteraturfestivalen Louisiana Literature rum på konstmuséet Louisiana i Humlebæk utanför Köpenhamn. Ordkonst var, precis som föregående år, på plats och fick se bland andra Christian Kracht, Anne Carson och Hiromi Ito framträda. Nedan följer tre betraktelser från helgen.

Alice Hansen:

Lördagen inleds med ett sömnigt samtal mellan Delphine de Vigan, Tahar Ben Jelloun och en moderator i lammullsväst. Moderatorn har den svåra uppgiften att föra samtal med författarna på franska och simultant översätta det hela till danska. Översättningen hade dock inte behövts – publiken både nickar och skrattar på rätt ställen. Ordkonsts utsände blickar ut över de grå svinryggarna, känner sig obildad och lämnar samtalet för att leta reda på salen där Sally Rooney ska samtala med Katerine Tschemerinsky.

Sally Rooney visar sig vara en kvinna med ett bländande intellekt. Det teoretiskt orienterade samtalet öppnar upp för strukturerade tankar hos åhöraren. En av Ordkonsts redaktörer börjar tänka på Festivalen Som Form. Vad gör samtalet med litteraturen? Hur påverkas upplevelsen av det litterära samtalet av festivalens ridigda förhållande till rum och tid? Är festivalen ett svar på en önskan om möte och kollektivitet mellan författare och läsare, eller är den ett försök att sälja Författaren? Innan frågorna hinner få ett svar blir redaktören trött och uttråkad av sig själv och skyndar vidare.

Sally Rooney i en fullsatt konsertsal.

Nästa punkt på dagordningen är CAConrad. CA råkar blåsa i mikrofonen och säger att det låter som “a porno… windstorm”. Vi är hooked (och har glömt allt om vad festivalens form är och inte är). CA pratar om mord, våldet mot queera i USA, djupa depressioner och om att bli trakasserad av polisen. Hen pratar om att äta (och bajsa ut) kristaller, om det helande i ritualen och om kreativitetens nödvändighet i vår tid. I samtalet med CAConrad blir en dimension av poesin vi inte visste att vi längtade så mycket efter tydlig: det akuta, livsviktiga och hysteriskt humoristiska. Där poesin, eller snarare kreativiteten, är en samlande kraft som för oss samman för att finna nya lösningar på samtida problem.

Paus. Öl. Olga Ravn skrider förbi med entourage och rosa paraply. Senare: Olga Ravn och Johanne Lykke Holm har tvingat på Hiromi Ito en rosa Hexeskolen-tröja som hon tycker är töntig eftersom hon “inte gillar rosa”. Ito kan inte sitta stilla. På Ravn och Lykke Holms frågor svarar hon: “jag vet inte, jag är poet.” Hon pratar om hur befriande det är att se gamla mäns penisar, eftersom de blir så små strax innan männen dör, om att hon hållit i dem och hjälpt dem kissa i små flaskor. Hon touchar vid teman som sitt eget drogmissbruk, anorexi och självmordstankar (självmordstankarna löste hon genom att flytta till USA; det är nästan som att dö för det är så tråkigt där). I en kommentar om sitt författarskap säger hon: “You have to write about poop, Hiromi is a poop writer.”, och för fram en poetik som handlar om att skriva det som samhället förtränger. Samtalet är fascinerande på det där sättet som andras smärta är fascinerande, på samma sätt som det äckliga och förträngda är fascinerande. Lyssnandet får närmast en voyeuristisk kvalitet… Frågan är vilket förhållande den personliga smärtan har till litteraturen och på vilket sätt författarsamtalet bidrar till, eller borde bidra till, att skyla eller lyfta fram det biografiska.

Anne Carson avslutar lördagen. Det känns befriande att slippa höra henne berätta om sig själv – i samtalet med Pejk Malinovski verkar hon närmast totalt ointresserad av att dela med sig någon som helst information om sig själv eller sin process. Istället minns vi hennes allvarliga ansikte över den breda röda slipsen, utsagor om att runda swimmingpooler är världens sämsta idé (poängen med att simma är ju att räkna antalet varv!), rösten av den fyra man stora Getrude Stein-kören i hennes performance lecture och en känsla av att hon är den stramaste, hårdaste och mest briljanta i samtidslitteraturen.

Ordkonsts utsända laddar upp inför Anne Carson.

Erik Isberg:

När vi anländer till Humlebæk för festivalens andra dag är fredagskvällens stillhet utbytt mot ett piskande regn. Avsaknaden av ett rosa Heksekolen-paraply gör sig påmint och vi är genomblöta när vi kommer fram till Louisiana och dagens första samtal. På den lilla Vestscenen – som är placerad mitt i Louisianas pågående utställning Colour Form Texture – har festivalens enda deltagande svenska författare Johannes Anyuru tagit plats tillsammans med den danske poeten Theis Ørntoft och litteraturkritikern Lars Bukdahl. Som så ofta på Louisiana Literature finns ambitionen att låta författare från olika kontexter mötas på scen och på så sätt skapa ett sammanhang som går bortom det generiska författarsamtalet. Tyvärr blir samtalet mellan Ørntoft och Anyuru istället en illustration av svårigheterna i att på kort tid få två författare – som inte känner till varandra – att mötas och ha ett intressant samtal. Efter att de båda författarna fått läsa utdrag ur sina senaste böcker och introducera sig för varandra är tiden nästan ute och det utlovade dynamiska mötet har, trots Lars Bukdahls ihärdiga försök, runnit ut i sanden.

Lite senare under eftermiddagen är det dags för ett annat och, av biljettkön att döma, betydligt mer emotsett samtal. Det är den schweiziske författaren Christian Kracht som ska samtala med den tyske författaren Daniel Kehlmann. De två har en lång historia av korrespondens och Kehlmann har dessutom varit en högljudd försvarare av Kracht, vars roman Imperium (2012) anklagades för att bära på högerextremt tankegods, men de har aldrig tidigare mötts i verkligheten. I kontrast mot Anyruru och Ørntoft närmast kastar sig författarna över varandra med frågor, beröm och kommentarer så snart samtalet är igång. Precis som under flera av festivalens samtal kretsar frågorna kring författarens roll i samhället och vilka etiska implikationer som kommer av att vara en skrivande person. Daniel Kehlmann förespråkar här en återhållsam hållning och pekar på hur många intellektuella under 1900-talet, särskilt i en tysk kontext, inte alls stått på rätt sida av historien och att det kan vara potentiellt farligt att tillskriva en för stor moralisk auktoritet till konstnärer och författare. Det är ett samtal som tar många vändningar och innan tiden är ute har männen på scenen även hunnit med att diskutera autofiktion, Amazon-recensioner av ens egna böcker och de föreläsningar som Kracht höll i slutet av 2017, där han berättade om sexuella övergrepp han utsatts för som 12-åring.

Det är också i frågorna kring Krachts livshistoria som frågorna om Festivalen Som Form återkommer (i alla fall temporärt, innan denna redaktör också blir för trött på sig själv). I flera av samtalen under festivalen har moderatorerna försökt pussla ihop författarnas liv med deras verk och på så sätt försökt skapa en linjär livsresa där den konstnärliga produktionen blir en logisk fortsättning på formativa erfarenheter i det verkliga livet. Kanske är det en inbyggd mekanism i författarsamtalet, där författaren ska dyka upp på scen och säga några väl valda ord om sitt verk, för att sedan sätta sig vid sitt bokbord och signera, som skapar den här dynamiken. Själva samtalet som form verkar ibland omöjligt att skilja från den ekonomiska modell där författarnas varumärke genererar pengar till bokförsäljningen. Men när samtalet mellan Kehlmann och Kracht verkligen lyfter är det just när de inte pratar om biografiska detaljer eller deras senaste böcker, utan när de får prata fritt om samtiden, skrivandet och Tysklands historia.

När Louisiana Literature är som bäst får författarna möjlighet att kringgå den yttre pressen att psykologisera konstnärliga uttryck och skissera snyggt linjära livsresor och istället låta litteraturen vara komplex, rolig och oväntad. Det behöver inte nödvändigtvis vara – vilket du redan varit inne på Alice – ett problem att person och verk ofrånkomligen hänger samman, utan snarare verkar det som att författarsamtalet som form reglerar ramarna för vilken relation biografin och konsten kan ha. Kanske allra tydligast blev detta under fredagskvällen och Anne Carsons performance där en annan typ av berättelse fick ta plats och där de färdigformulerade troperna fick stå tillbaka till förmån för något oförutsägbart och experimenterande. 

Matilda Fält Skoglund:

Vi anländer. Jag tar selfie i spegeln på toa. Grönskan utanför är enorm. De stora fönsterpartierna och havet tillför något närmast religiöst till platsen. Och något extremt snyggt. Vi tar en bild framför en vägg med vita tegelstenar. Alla danskor är snyggare än mig. Poet-stilen står sig fortfarande. Vi dåsar runt och faktiskt är havet bättre än konsten, trots den gnagande tanken på att det är vad vi gör med naturen som borde vara intressant.

I samtalet med Sally Rooney styr moderatorn Kathrine Tschemerinsky in ämnet på metoo, som Sally Rooney nekar att Conversations with friends skulle ha någon relation till. Samtalet gör mig sugen på att ta upp boken på nytt igen, eftersom den verkar så himla samtida. Så drabbande att alla har en utbildning men att det inte hjälper. Vi är för många humanister. Ändå fortsätter vi likafullt. Jag får för mig att läsa boken igen, trots att jag la ner den för att jag tyckte att den var för slätstruken. För samtida. Alldeles för rätt.

För det är något med det här på festivalen. Det som är alldeles för rätt. Till skillnad från Bokmässan i Göteborg har man på Louisiana tagit avstånd från brokighet och kommers. Allting är snyggt, så snyggt och korrekt. Louisiana är professionella när det kommer till att organisera, men när man eliminerar brokighet, och i viss mån folklighet, kan det hända att innehållet tuktas till den grad att det begränsar tanken.

Samtalet med Hiromi Ito blir dock en vändning och handlar som ovan nämnt om gamla mäns små penisar och att vara en poop-writer. Det går tyvärr förbi som absurditeter utan udd. Samtalet med Christian Kracht och Daniel Kehlmann blir det enda vi lyckas pricka in som handlar om hantverket med skrivandet, men det är svårt att nämna det utan att uttrycka besvikelsen över att konflikten med det högerextrema tankegodset och dess försvarare aldrig nämns ens i förbifarten.

Det är svårt för något av samtalen att nå en kärna. När podden möjliggjort kvalitativa samtal som en del av vardagen får litteraturfestivaler ett problem. De måste vara något mer. Och visst kan man hävda att det är en estetisk upplevelse att åka hit, likaså en kulinarisk om man i växelkursens extra deprimerande dagar har råd med en lunchbuffé. Men själva samtalen lyfter aldrig. Att vandra runt på området är lite som att titta på statlig teve. Det finns kanske tre kanaler. Samtidigt har jag skrikande samtida intellektuella i en padda. En sann kliché. Om jag hade varit svältfödd på just den här typen av kultur hade Louisiana 2018 varit en himmel. Nu är det mest danskor med glansiga hårklämmor och cyanfärgade sweatshirts som lockar mig.

 
X