Gå till sidans huvudinnehåll

Käbbel – hierarkier på scen

7 oktober, 2019

 

Ett presspass är utskrivet och det ligger ihopvikt i min plånbok istället för att hänga runt min hals. Jag inbillar mig att det gör mig ”UNDERCOVER” fast det handlar egentligen om att det är pinsamt med folk som slänger sig med olika pass. Som om man tycker att det är coolt att inte vara betalande besökare. Vilket jag tycker men förnekar.

Jag har fått för mig att jag vill stalka Göran Greider, mest för att han är lättillgänglig och trygg, överallt. En vänsterröst som behövs, men just nu: en röst som kommit ut med den poetiska självbiografin En av dessa morgnar ska du stiga upp sjungande. Därför pratas det inte politik utan promotion denna bokmässa. Hans poesi ”förstår sig till och med Micael Bindefeld på” (enligt honom själv) och intervjumannen i DN:s monter påpekar att Greider nu är en del utav etablissemanget, som för att sätta dit honom, och Greider bara ”ja jag vet, NU ja”.

När samtalet är slut går Ebba Witt-Brattström upp på scen och skiner som en sol, sträcker ut armarna mot Greider redan två meter ifrån, vinkar genom att öppna och stänga händerna. Greider sitter kvar i stolen och verkar inte ta någon notis om henne, kanske är han stressad att komma av scen. Ebba utsätter en sittande Greider för någon slags halvkram och kysser honom nästan på hjässan, allt medan han sitter och fipplar med att få av sig myggan. Otroligt smärtsamt.

Och det är så. Nästan alla scensamtal jag närvarar vid gör mig väldigt obekväm. Jag känner att den sociala interaktionen står i vägen. Makt(o)balansen mellan intervjuare och intervjuad, mellan moderator och modererad kastar en skugga över innehållet. 

Det är en konstigt ojämn och skiftande relation. Jag känner ofta att de bara ska mästra varandra, en defensiv stämning. 

Jamaica Kincaid neggar Kayo Mpoyi för att hon inte vet vilken svensk kung som invaderade Ryssland och säger att hon måste veta sitt lands historia ”this is why you will never be a great author”. Är inte det lite stört? Kincaid HAR redan övertaget, hon är en GIGANT, hon behöver inte liksom, jag vet inte, säga att Mpoyi inte kommer att nå upp till hennes nivå. 

UKON tittar på klockan och säger ”sju minuter kvar” följt av lång, lång tystnad och sedan ”några frågor”. 

Pernilla Glaser försöker få tyst på Lina Wolff som pratar över tid, trots att hon lovat att det ska gå fort.

Och allt detta sker på en scen, det utspelar sig framför en publik. Framför MIG. Jag som sitter långt ner i stolen och stresssvettas. Jag som undrar när det är socialt accepterat att resa sig upp och gå. Jag som inser att jag måste stanna till slutet.   

 

/ Emilia Palmén

 
X