Gå till sidans huvudinnehåll

Bokmässan 2016: Jan Guillous ansikte

23 september, 2016

20160922_174343

Jag kommer här med en anakronism. Jag ser tillbaka till andra bokmässor, mer korrekt förra årets bokmässa (2015). (Historiskt medvetande är på tapeten i år.) Vad hände då? Mycket hände, så som fallet brukar vara. Mycket och på samma gång knappt något. Men det är något särskilt jag tänker på. Jag var på väg ner för rulltrappan från stället där olika kokboksförlag serverar tillagad mat från kändiskockar. (I skrivande stund hinner jag inte förklara mer. Som jag sa förut har vi inte tid att reflektera, stanna upp. Först i efterhand ser vi mönster, strukturer. Först i efterhand inser vi vad vi sett, vad vi smakat och upplevt.) Rulltrappan är smockfull med folk. Efter att jag åkt halvvägs ser jag något konstigt. Först får jag inte ihop bilden. En man sitter på en stol bredvid ett jättelikt fotografi av Jan Guillou. Vem får sitta bredvid ett fotografi av Jan Guillou om inte Jan Guillou själv.

Jan Guillou sitter på en hög stol bredvid en trave böcker med sitt namn fint utsirat på bokryggarna. Namnet blänker tjusigt i guld (eller silver) i relief. Det är svårt att förstå att det är Jan Guillou, även om han är en av de forna julars spöken som hemsöker bokmässan mest aktivt. Jan Guillou är mer av ett ansikte isolerat utanför kontext, en medial projektion för våra drömmar om Jan Guillou, än vad Jan Guillou är Jan Guillou i sig. En absurditet: vad skulle Jan Guillou som Jan Guillou i sig vara om inte precis det, Jan Guillou i sig? Hela bokmässan skulle kunna förklaras i bilden av Jan Guillous ansikte, hur den hållits intakt genom tiderna. Jan Guillou har ett speciellt ansikte. Ansiktet har präglat ett oändligt antal svenska hem. Det finns knappt någon som vuxit upp i min generation (född 90) som inte blivit betraktad och övervakad av dessa trygga ögon som blickar ut från bokomslagen (Ansvarig utgivares anm. Guillou finns enligt Piratförlagets förläggare enbart med två av över 40 titlar.). Det var som att betrakta sin egen barndom, sin egen själ i någon mån, sitta där på stolen bredvid en trave böcker.

Det är ett ansikte fyllt av patos och insikt, precis som Bokmässan. Ögonen har sett många olika skikt i den svenska samtiden. Ansiktshuden har hädats av ett oändligt antal meningsskiljaktigheter och anklagelser. Ansiktet har en berättelse, en biografi. Ansiktet är ett fotografi, på sätt och vis, även när det rör sig bland folket på mässgolvet.

Oscar Westerholm

 
X