Gå till sidans huvudinnehåll

Bokmässan 2016: Herta Müller i samtal om diktatur och skrivande

26 september, 2016

herta-2

 

Framme på scenen strålar lila ljussken upp mot taket samtidigt som den resterande salsbelysningen är dämpad. Samtalet med Herta Müller leds av Svante Weyler, förläggare, författare och journalist och översätts av Elisabeth Geiger-Poignant som, framåtböjd, viskar i Müllers öra medan moderatorn ställer frågor. Viskandet blir en förtrolig länk mellan moderatorn och Müller och skapar en närhet dem emellan. Müller pratar intensivt och i långa sjok och översättaren blir tvungen att gång på gång vända blad i sina anteckningar innan Müller stannar upp i berättandet.

Herta Müllers senaste bok utgörs precis som mötet i det lila ljusskenet av ett förtroligt samtal. I boken sker det mellan henne själv och Angelika Klamme. Müller säger att arbetet med boken var en ansträngande process där barndomen, ungdomen, diktaturen och slumpen passerar förbi. “Det var skräckfyllt” konstaterar hon med en både allvarsam och skör röst.

Samtalet rör mest Müllers liv men en tidig och senare inte omnämnd kommentar från moderatorn bidrar till ytterligare en dimension av mötet på scenen. Kommentaren rör “diskrepansen i hur man lever livet och hur man senare beskriver det”. Med Müllers återkommande detaljer och bildspråk tycks samtalet på något sätt röra sig just från den konkreta politiska utvecklingen och mot ett mer fiktionellt berättande. De livsfragment som Müller beskriver kommer senare med sin brutalitet att stanna kvar som små sköra minnesöar.

Ett sådant fragment rör den lilla byn hon växte upp i och detaljrikt återger. Det var ett samhälle präglat av kontroll och konservatism där en stor väg som omringade hela byn blev en tydlig symbol för instängdheten, eller som Müller också kallar den, ett “minoritetens universum”. Kvinnorna bar folkdräkt och huvudbonader gjorda i kartong. Müller gestikulerar en trekant över huvudet. Alla kvinnor hade också långa flätor som senare kommer att bli en symbol för en naturlig separation mellan de som var kvar och de som återvände efter kriget, då utan något hår. “Byn var en mörk värld” säger hon och stryker översättaren över armen för att ursäkta sin långa utläggning.

Müller berättar också om hennes föräldrar som träffades när de kom tillbaka från kriget, båda två med förlusten av sina egentligen tilltänkta. Hon beskriver hur hon ofta hjälpte modern att skala potatis. Skalet skulle skalas bort som tunna löv och hela potatisskalet skulle hänga ihop. Först senare, säger Müller, har hon förstått att potatisen betydde liv eller död. De som överlevde i lägret gjorde det just tack vare potatisen. Hon berättar också om hur modern brukade fläta hennes hår och om hur hon alltid grät över de långa flätorna som Müller fick bära. Så avslutar Müller beskrivningen av hennes moder med att säga “jag tyckte aldrig om att hon kammade mitt hår”.

Mot slutet kommer samtalet in på det som också är ljuset i boken – Müllers vänkrets. Där de “talar som de tänker och tänker som de talar”, till skillnad från den tigande och falska historieskrivningen som sker i Ungern under den här tiden. Det är varken byn eller hennes familj utan vännerna som kommer att bli hennes hem. I ett samhälle där brott belönas och som Müller säger “det jag älskar är förbjudet” blir vänkretsen avgörande. “Men den kunde ändå aldrig ge mer än lindring”, säger hon. Många av dem har tidigare varit förföljda och några har varit fängslade. Det är resultatet av kriget vars effekter individerna själva måste bära. Istället blev skrivandet något att hålla fast i för Müller. Skrivandet kommer som en reaktion, kanske som en slump. Hon säger att det i livet som kommer plötsligt, ofta stannar länge, men det som kommer som något stort, alltid försvinner fort. Hon säger “Men orden var skönhet”.

Och i det lila skenet på scenen där hon berättar om sitt liv är språket och brottstyckena också skönhet. Där löses gränsen mellan de konkreta händelserna och hennes gestaltning av dem upp. Kanske har det att göra med det svårförståeliga ödet och det totalitära förtrycket som hon beskriver, men oavsett orsak så blir Müller mer av en karaktär i hennes berättelse än berättare själv. Så när hon säger sina avslutande ord är det på ett underligt sätt både hemskt och vackert på samma gång. Det handlar just om de som inte var hennes egen familj, eller de som inte var hennes egen by, utan bokens ljus och de vänner som gett henne lindring och ett riktigt hem. Hon avslutar med att säga att “många av dem har nu malts sönder.” Samtalet är över och det lila skenet försvinner bort. Herta Müller ville aldrig bli författare, ändå är språket och berättelserna det som hon har kommit att hålla sig fast vid.

Johanna Karlsson

 
X