Gå till sidans huvudinnehåll

Bokmässan 2018: Krönika över kulturen

16 oktober, 2018

Foto: Niklas Maupoix

Utanför ingången till mässan står bokbussar uppställda och människor i klungor. Sara Stridsberg lutar sig lojt mot en av bussarnas baklyktor med en kaffemugg i handen. Ovanför mässgolvet inleder Frukost med DN dagen, det bjuds på kaffe, te och välfylld fralla. Stämningen är gemytlig från talarscenen, Bokmässan-grundarens årliga tradition att gå ut och röka pipa vid entrén och Beethoven avhandlas i godmodig ton.

Suzanne Brøgger ska medverka i ett seminarium men är tio minuter sen. Moderatorn påbörjar ett mindre publiksnack, och får kort därefter frågan ”Ursäkta, men vem är du?” av en försynt dam på andra raden.

Tidigt på förmiddagen har Författarscenen ett samtal med Åsa Linderborg och Göran Greider om deras text Populistiska manifestet. Greider är sen och stånkar fram till scenen, tar tacksamt emot en lyftande hand från Åsa för att kunna kliva upp. Han sätter sig och hänger med i snacket, men fem minuter senare lägger han in: ”Får jag fråga, vad är det vi ska prata om?”. En helt oemotståndlig personlig excentricitet som cyniker skulle kalla on brand. Jag ler och ser hur andra leenden omkring också drabbas av samma charmoffensiv, det är oundvikligt.

I pressmänniskornas lilla konferens- och arbetsrum slukar jag glatt en debutroman, Nora eller Brinn Oslo brinn av Johanna Frid. Glatt och obehindrat om det inte vore för en surrande och ärligt talat irriterande skånska som hela tiden letar sig in i mitt vänstra öra. Det är Måns Zelmerlöws uppblandade lundamål jag hör. Han besvarar frågor i en telefonintervju tillsammans med kamraten Alexander Wiberg, de har skrivit en bok ihop. Omärkligt plockar jag upp mitt anteckningsblock, låter romanen ligga kvar öppen framför mig, och nedtecknar en del av vad jag hör.

Boken handlar om manlighet och faderskap. Den slutar med varsitt brev till Zelmerlöws son, från honom själv och från Wiberg, tillika gudfadern. Breven skrevs under ”en kväll med varsitt glas vin och rinnande tårar. Vi är väldigt nöjda med de breven, och det var därför vi lade det i slutet”. En hel del plattityder kastas omkring, och de har under skrivandets gång haft ”många härliga samtal om den inre gentlemannen”. Ett ideal som de båda säger sig eftersträva, vad det nu innebär.

En ny intervju börjar, denna gång med en fysiskt närvarande reporter som ställer frågor. Zelmerlöw är uppåt och säger sig vara glad att få gå på Bokmässan med ”författarpolotröjan på”, till skillnad från alla gånger han varit här som enbart artist, då han har känt sig lite som en narr. Nu mår han bra av att vara upphöjd till intellektualitetens korridorer. Boken behandlar inte bara faderskap, utan också kläder och livsstil. Zelmerlöw och Wiberg har i och för sig lite olika livsstil, medan Wiberg inte tränar och tänker mest på kläder, gillar Zelmerlöw ”mest träning och resor”, men har också fått upp ögonen för kläder på senare år. Deras största meningsskiljaktighet består i männens urineringsvanor. Wiberg förespråkar enhälligt att ”alla män borde sittkissa”, medan Zelmerlöw inte kan gå med på det. De har diskuterat fram och tillbaka men står på varsin sida om den klyftan. Det de är överens om däremot är vikten av att vara välklädd.

På lördagen är myllret ogenomträngligt. Jag går mellan olika montrar och läser samtalsscheman, konstaterar murket att om jag inte känner igen namnen är jag inte intresserad, får finna mig i den ytligheten. En man går förbi med skylten ”UTSATT AV SWEDBANK” runt halsen. Jag vill fråga men huvudet är segt och uppbådar ingen initiativförmåga.

Lena Andersson har under sina år långsamt fått en förståelse för postmodernism, menar hon själv. Den verkar ”nebulös” och framställer sig som omöjlig att sätta fingret på eftersom det är dess poäng. Men Andersson sammanfattar det som följande axiom: tingen har ingen kärna. ”Ingenting finns, allting blir.”, och hon exemplifierar med rätten råbiff. Den har i svensk tradition en särskild utformning och ingredienser som gör den till just rätten råbiff. Men den postmoderna råbiffen följer inte denna traditionella utformning, utan dekonstruerar biffen, sprider ut den på tallriken och blandar med kimchi, det blir ”råbiff fusion”, och Andersson menar att det må vara rå biff, men inte är det rätten råbiff. Hon anser att sakerna har en kärna, något odlas fram ur något som finns, inte att allt konstrueras utan grund. Eller som ”Platon säger, ’saker är’, det är vad han säger”. Hon slår ett slag för upplysningens ideal, för det universella och allmänmänskliga, alla kulturer och människor har förnuft; ”Förnuftet är universellt”. Det handlar mycket om modernitet och postmodernitet; denna tematik förföljer oss och henne långt in i våra post-postmoderna dagar. Det är med Andersson som det är med Greider, jag har inga verktyg att värja mig för deras utstrålning och ord, har svårt att kritiskt analysera de tankar som framläggs. Men rolig och vass är hon, får många skratt på sina kvickheter. Hon sitter där i en ljusbrun kostym, med avslappnade sneakers och en blommig skjorta. Hon sitter där och är ett svenskt unikum, och alldeles, alldeles underbar.

Middag infaller på en sidogata till Avenyn. Innanför dörren till restaurangen hänger vi av oss ytterplagg och blir visade till ett bord för två. Dagens bästa alternativ är köttbullar med pressgurka, så blir valet, och en lättöl till det för att nå upp till bilden produktiv men lite gammaldags vuxen. Hon frågar om allt är bra. Jag svarar att jo, jo men det är det nog faktiskt.

 

AMANDUS GUSTAFSSON

* Alla citat är nedskrivna ur minnet

 
X