Gå till sidans huvudinnehåll

Bokmässan 2018: Först som fars, sedan som fars

17 oktober, 2018

Slutet av september. Brännan har bleknat. Mysbelysning ger elfenbensvita boksidor. Kalksten på Gotland. Energi från Gotland. En ny dagordning ska stöpas. Det är svårt att läsa just nu, jag har en kuvösartad feber. Tunga rockslag hopvikta och halsduken därunder tryckt mot adamsäpplet. Kudden mot strupen. Med mig har jag en mobil kost, ett dussintal morötter och en skitig ryggsäck. Måltiderna blir långa, utdragna sessioner. Från den bittra, skrovliga toppen till den söta, bleka strängen. Det återkommande. Freud. Läsa av människor som försvinner iväg fort. Jag kan det här. Jag tittar in i bokbussen som är parkerad utanför entrén: deckare, fantastik och barnböcker.

Jag ringer ett kort samtal för att få ut mitt presspass. Personen ifråga krasar i luren. ”Johan Lundberg ska precis börja. Jag kan inte bara springa iväg och släppa allt.” Hon och en annan vän kommer ut ändå. När de frågar hur jag mår säger jag att det är bra nu.

”Det är viktigt att ta till sig, inte ta åt sig. Gå ut från twitter ett tag och andas.” säger Barakat Ghebrehawariat på respektscenen. Event är invecklade. Det är svårt att fokusera på det man läser bland så många exalterade steg. Överlappande mattor. Vid fantastikscenen har de ett kullerstensmönster. Någonting kommer fram ur mig när jag står här och blickar i ett gratisnummer av Axess. Bokstäver på papper byts ut mot kroppar i fjärran, och tillbaks igen. När man väl kan fokusera på det som står har man uppnått Nirvana. Bortanför möjligheten att knyta kontakter.

En passivt aggressiv protest för en passivt aggressiv tid.

Fredrik Strage berättar om ”DN efter jobbet”, en after work där man intervjuar politiker från alla partier utom Sverigedemokraterna. Efteråt vill han alltid rösta på den som blivit intervjuad, förutom när det är Gustav Fridolin, ”Så i det fallet är jag inte helt ryggradslös.”

Övervåningen: Gratis espresso. Fötterna hänger inte med. Folkhavet gungar. Nyckelbanden med presspass ger en flair av säljteam på Drottninggatan.  Att snubbla på heltäckningsmatta har David Lynch kvalitéer. Fingrarna rättar till hårfästet och Silvana Imam pratar med Expressen. En mikrofon delas ut av Folket i Bild mittemot.  En kavajklädd man tar emot den. Håller den som en nörd. Talar med monoton röst. Han säger att han inte får vara här, att hans tidning inte får vara här; han är Nya Tiders chefredaktör. Jag vill springa på rullband. Expressen kurar ihop sig. ”Det är tillåtet att göra det här”, säger en till en annan. ”Jag tänker inte stå här och framstå som publik”, säger en tredje. Folket i Bilds montervaktare går en runda, delar ut flygblad. ”Vad har Expressen att säga om det här då?” säger han resolut. Vi samtalar lite om tryckfrihetsförordningen tills jag stänger av. Jag tappar mitt flygblad. Nya Tiders Chefredaktör, Vávra Suk, böjer sig ner. ”Tack!”

Timbro-monterns färg är mjölkigt grön, som innehållet i en chokladdraperad pistageglass. Pistageglassen är inte lika otyglat söt som piggelin, inte kvalmigt mild som en vanlig magnum. Den delar färg och sammanhang med mintglass. Torbjörn Elensky står och samtalar med Ragni Svensson om Cavefors Förlag, Svensson har gett ut en avhandling i ämnet som numera finns på Elleströms. Jag får lära mig att Cavefors gav ut kontroversiella titlar av Mao Zedong och Bader Meinhof under tiden då de var som mest brännande. Personen Cavefors startade förlaget när han var 23 och hade ambitioner som slog bortom höger och vänster. ”En intellektuell av italienskt, eller kanske ännu mera franskt mått.” säger Elensky. Han var uppbackad av kultursidor men attackerad av folket, på ett sätt som är svårt att föreställa sig idag, menar Svensson. Och så hade de Sveriges snyggaste bokomslag.

Cappuccino. Värme från pappkopp. Vinröd relief i tummen. Jag skar mig när jag diskade min väns groggglas. Sårskorpor varar längre under nedsatt hälsa. Jag går förbi Johannes Anyuru när han blir intervjuad på ETC-scenen. Montern är stor, röd och öppen. Hans långa ben krokar sig på stolen. I Timbros monter står man upp. ”Jag har inte tänkt så mycket på bojkottningen av Nya Tider” säger han med anledning av bokmässans ställningstagande. Han är dock kluven inför strejken från förra året då många kulturprofiler vägrade sätta sin fot här. ”Årets respekt-tema klingar lite märkligt, jag tänker på temadagar i skolan år 1978”. Men Anyuru kände själv ingen otrygghet: ”Jag är ju trots allt rätt lång och stark.”

En ny dagordning har stöpts.

 

Text och bild: CARLO OLROG

 
X