Gå till sidans huvudinnehåll

Bokmässan 2018: En intimitetsövning

15 oktober, 2018

Foto: Dick Gillberg

Var, när, vad, varför? Vem? Det är min första bokmässa och jag är överväldigad av konceptet. Att gå in i svenska mässans lokaler känns som att gå in i biblioteket eller Akademibokhandeln under den gyllene bokslukaråldern. Jag är kär. Det är väldigt mycket böcker. Det är också väldigt mycket människor. Trots timmar av irrande inser jag att jag omöjligt kommer att få en rimlig eller korrekt överblick av det massiva eventet, vilket gör mig än mer nyfiken på just vilka som ställer ut och på den typiske besökaren. Ett genomsnitt av litteratursverige för den intresserade allmänheten – det låter både hoppfullt och naivt.

Foto: Cecilia Falkman

Det jag ser är likväl en uppfriskande blandning. Jag går på seminarier om papparollen, den psykiatriska diagnosen författande och om ondska (om den nu finns säger Bob Hansson, eller om den bara finns säger Ulrika Nandra). Jag skrattar åt folkhemmet, hör om Caveforsförlaget, pressens situation i Ukraina, norskhet och feministiska strategier. Mötet med mannen från Kiruna som skrivit en bok om en man från Kiruna, och en kram från Bob Hansson är också några höjdpunkter. Jag borde agera någon form av värdig representant från vår litteraturförening, men känner mig mest som en starstruck tonåring när jag möter Suzanne Brøgger och står i kö till en signering av Pappaklausulen. Men om värdighet. Jag undrar också vad detta, en bokmässa, är ur en författarens perspektiv. Man ser dem på små upphöjda scener, på stolar inklämda i hörn, bakom bord, obekväma i centrum av beundrargrupper, och kultureliten får förstås egna hörsalar och större scener. Många intervjuare är utmärkta, och en del inte. Marie-Louise Ekman pratar om sin nya bok och sitt sorgearbete kring maken Gösta Ekmans bortgång och får frågan ”men hur är det med dig?”. Hon blir först tyst, och skämtar sedan bort frågan. ”Men, haha, frågar du alla det?”. Ja man brukar få så intressanta svar, säger journalisten från DN och ler nöjt. Intervjun avslutas. Vi i publiken applåderar artigt och Marie-Louise Ekman är åtminstone skyddad av sina solglasögon.   

Foto: Cecilia Falkman

Djupa samtal, ytliga samtal, intressanta möten och en röd tråd som ständigt tappas bort. Vad är bokmässan? Jonas Hassen Khmeri och Sara Stridsberg ska prata om de senaste tio litteraturåren, men har istället en diskussion om döden och skapande. Khemiri säger att han finner inspiration i clashen mellan teori och praktik, när reaktionerna av en situation inte följer förväntningarna. ”Här vibrerar något, här är något jag inte förstår”. Det kan kopplas till det lockande i den här tillställningen. När jag pratar med folk som besökt mässan många gånger gör jag antagandet att skillnaden mellan årgångarna inte är så stor. Detta är den 34:e i ordningen. 2017:s dramatik och kritik är ju dock inte bortglömt. I den förväntande situationen kan de mest intressanta clashen inträffa, och små skillnader alstrar ändå spänning. Eller tänker jag helt fel? Bonniers enorma snurrande skylt och alla budskap, erbjudanden och ”intima utfrågningar” suger åt sig blickar som ett rop på hjälp. På radio hör jag ett inslag där årets bokmässa beskrivs mycket positivt. Den ska ha ett tydligare fokus. Det är en ”återgång för litteraturen”. Men det vill jag inte kommentera. Jag vet inte var den har varit.

Det här är i alla fall något vibrerande för mig, och dessutom missar man ju mer än man ser – jag vill ha revansch. Nästa år ska jag vara mer påläst, mer taktisk, förberedd, inte ständigt gå vilse och inte dricka varje kopp gratis kaffe jag ser. Från Göteborg, 2018, bokmässa, Cecilia Falkman. Absurt roligt eller roligt absurt.

 

CECILIA FALKMAN

 
X