Gå till sidans huvudinnehåll

Bokmässan 2015: Den relativa yttrandefriheten

26 september, 2015

Det är nästan helt fullsatt i den stora kongressalen när journalisten Masha Gessen och mänskliga rättigheter-professorn Ian Buruma ska samtala om yttrandefrihet med Dagens nyheters kulturchef Björn Wiman. Gessen hamnade snabbt i händelsernas centrum på årets bokmässa när hennes tal på invigningen, där hon riktade skarp kritik mot årets temaland Ungern, fick den ungerska delegationen att lämna i protest.

Det blir således naturligt att samtalet, som har den något diffusa rubriken ”Den relativa yttrandefriheten”, börjar med att Gessen själv får ge sin bild av händelsen. Hon är befriande klar i sin analys och hävdar att det är problematiskt att Ungern över huvud taget får vara tema för mässan, eftersom den typen av publicitet tenderar att oavsiktligt legitimera den styrande regimen. Det blir ett sätt för den ungerska regeringen att, som Gessen uttrycker det, ”ta åt sig äran för den goda ungerska litteraturen”.

En liten stund in i samtalet blir det uppenbart att det är Gessen som är den stora behållningen: hon är skarp, rolig och lyckas på ett otvunget sätt koppla ihop litterära texter med politiska skeenden. Tyvärr är det ett otacksamt sällskap som ackompanjerar henne på scenen. Björn Wimans försök att ställa abstrakta frågor om ”konstens kraft” till den statistikfixerade professorn Buruma faller gång på gång platta. ”Do you know what I mean?” undrar Wiman efter ett långt resonemang, ”no, not really” svarar Buruma.

Här utkristalliserar sig ett problem för det mer politiskt orienterade program som presenteras på årets bokmässa. Det finns en risk att, som i fallet med Wiman och Buruma, samtalen förlorar sin riktning. Att diskutera ämnen som yttrandefrihet är uppenbart relevant, särskilt när den ungerska delegationen på samma mässa protesterat mot att en författare utnyttjade just denna frihet. Men när diskussionens ramar blir för flytande, när deltagare närmast pliktskyldigt försöker relatera politiska händelser till litteraturen, finns det kanske anledning att fråga sig vilken roll bokmässan egentligen vill spela.

Det blir till slut ett samtal som visar både möjligheterna och problemen med att använda litteraturen som hjälp för att diskutera politik. Oavsett så verkar det politiska läget i världen göra att diskussionen om yttrandefrihet är här för att stanna. Det prekära läget blir plågsamt uppenbart när Wiman avslutningsvis frågar vilket som är det största framtida hotet mot yttrandefriheten och Gessen svarar att det finns så många att det är omöjligt att välja ett. Förhoppningsvis kommer Masha Gessen fortsätta att vara ett ständigt orosmoment för de krafter som lämnade hennes invigningstal i protest. Vi kommer att behöva henne.

Erik Isberg

 
X