Gå till sidans huvudinnehåll

Bokmässan 2016: Begär och ensamhet i nordisk litteratur

25 september, 2016

Vi befinner oss på bokmässan dag två. Värken i leder som man inte visste kunde värka smyger sig på. Därför är det ett nöje att eftermiddagsseminariet betitlat “Nordiskt begär” är förlagt till en sal med exemplariska förutsättningar för både åhörare och panel: bekväma stolar, fullt duglig akustik och alldeles lagom välbesökt av en publik som inte hamrar frenetiskt på sina tangentbord.

Ämnet för seminariet var hur nordiska författare använder sig av begär och ensamhet i den samtida romanen, med utgångspunkt i nyskrivna romaner av tre nordiska författare: danska Hannele Mikaela Taivassalo, norska Kristine Næss och svenska Therese Bohman. Taivassalos bok, In transit, skildrar ickenormativa begär hos kringflackande österbottningar som återvänt till landsbygden och konfronteras med ensamheten och det sällan stillsamma begäret. I Næss Bara en människa handlar det inte lika mycket om de rumsliga kontrasterna som de tidsliga: hon skildrar kvinnor från tre olika generationer och ett liv kretsande kring en nervdoktor och en förälskelse som med åren blekts av ånger och efterklokhetens kranka blekhet. I Bohmans Aftonland finns begär framförallt med på två sätt: som huvudpersonen Karolinas längtan efter det intellektuella livet och den fullständiga självtillräckligheten, från landet in till staden – men paradoxalt nog även som hennes begär efter en normativ och trygg vardag.

20160923_1440378Lokalen och det tankeväckande ämnet till trots visade det sig under samtalets gång finnas grus i dessa paneldeltagares välsmorda talarmaskineri. Det sedvanliga bokmässetempot gjorde sig till känna bland deltagarna, som vid flera tillfällen tappade bort moderatorns frågor. Samtalets svajade, leddes in på ämnen som deltagarna inte hade mycket att säga om.

Stundtals var samtalet desto mer fokuserat, som när frågan gled över till det kvinnliga begärets specifika karaktär, som samtliga paneldeltagare i någon mån velat undersöka. Här talade Taivassalo med eftertryck om de sidor av kvinnligt begär som inte sällan glöms bort, eller, fick vi veta, förnekas vara ens kvinnliga. Hon talade om ett slags begär som av kulturen är kodat som fult, men vars ursprung finns i den egna kroppen, som tar sig uttryck som är yviga och gränsöverskridande. Det är då en fråga om vad kroppen känner snarare än det den utomståendes blick ser i denna kropp. Att denna sida av kvinnligt begär sällan formuleras står klart, då kritiker i såväl Taivassalos och Bohmans fall har menat att deras karaktärer försöker låtsas vara män.

Intressant var det också när seminariet kom att handla om ensamhet och hur den gestaltas i romanerna. I samtalet mellan de fre författarna framstår ensamhet som någonting romantiskt som tillåter en att vara kompromisslös, att slippa göra avkall på sig själv och behöva förställa sig. Denna bild av ensamhet återfinns både i Bohmans senaste roman och i den tidigare Den andra kvinnan. Den namnlösa huvudpersonen i Den andra kvinnan drömmer om att leva som en flanör och beklagar sig över att detta flanörskap är ett privilegium reserverat för manliga konstnärer – att det finns en idealiserad bild av den ensamma skapande mannen men inte av kvinnan i motsvarande situation.

En romantisk skildring av ensamhet finns alltså i de båda senaste romanerna av Bohman, även om det finns en skillnad dem emellan. Där den Andra Kvinnan stannar vid att gestalta ensamhet som något romantiskt snuddar Aftonland vid en skitigare ensamhet – den som inte är självvald. I romanen finns ett ambivalent förhållande mellan att längta efter ett normalt liv och att förakta det. Huvudpersonen Karolina gråter på kanelbullens dag när kollegorna frågar om hon har ätit en kanelbulle, scrollar igenom bekantas facebookflöden vars innehåll speglar just det liv hon själv inte kan bestämma sig för om hon eftersträvar eller inte.

Kanske kan Karolina i Aftonland ses som en fortsättning på eller utveckling av det namnlösa jaget från Bohmans tidigare bok. Om den tidigare huvudpersonen drömde om att leva som en ensam flanör och helhjärtat ägna sig åt konsten är det just det livsvalet som den 40-åriga Karolina får betala priset för. Hon har ägnat sitt liv åt skapande och forskning, stillat sitt begär efter det intellektuella livet. Kanske fick hon precis vad huvudpersonen från Den andra kvinnan ville ha. Kanske var det inte så kul. Nu längtar hon istället efter att känna begär till en person, att leva i tvåsamhet – det liv hennes vänner valde för flera år sedan. Hon begär normen, vilket känns ovanligt och intressant både i förhållande till Bohmans tidigare romaner och till det samtida feministiska samtalet som ofta handlar om att vara självständig och oberoende, att avgränsa jaget, inte behöva någon och satsa på den egna karriären.

När vi tänker på Bohmans huvudkaraktärers förhållande till ensamhet och normalitet är det svårt att låta bli att tänka på Lina Kalmtegs 15-åriga huvudperson Hannah, som presenteras i lördagens seminarium om Kalmtegs debutbok Jag såg livet tvingas i mig. Om jaget i Den andra kvinnan är en förklaring till Karolina i Aftonland, är kanske Hannah en yngre version av dem båda, de den naturliga fortsättningen på Hannah. Likt Bohmans huvudkaraktärer skyr Hannah normaliteten – hon känner utanförskap gentemot de jämnåriga klasskamraterna och vänder istället blicken åt kvinnliga förebilder ur historien som Nelly Sax, Kate Moss och Virginia Wolf. Kalmteg säger i seminariet att detta blir ett sätt för Hannah att ställa sig ovanför världen, precis som Bohmans huvudkaraktärer gör med hjälp av litteraturen och skapandet. Hos både Kalmtegs och Bohmans huvudkaraktärer finns samma kompromisslöshet, trotsighet, samma längtan efter ett intellektuellt liv.

Kalmteg nämner även i seminariet det skimmer som kan finnas i gestaltningar av psykiskt sjuka och skapande kvinnor. Och även om det, som huvudpersonen i Den andra kvinnan menar, finns en än mer idealiserad bild av den ensamma skapande mannen, får vi dock inte glömma att den romantiska kvinnliga ensamheten är ett tema som inte är obehandlat i litteraturen. Det är både Bohmans och Kalmtegs romaner exempel på. Ett annat författarskap där den romantiska ensamheten har en central roll är Marguerite Duras, vars kvinnor precis som Therese Bohmans är vackra, självständiga, glamourösa, ensamma. De har få eller inga vänner men romanerna kretsar däremot kring deras relationer med män. Deras ensamhet är också i någon mån självvald, även om känslan inför den är ambivalent.

Mindre vanlig i litteraturen är då kvinnan som tillåts vara ensam på det skamfyllda och fula sättet. Hon som inte har någon men vill ha det. Hon som inte är vacker. Hon som är ett offer. I seminariet med Kalmteg får hon frågan om Hanna är ett offer och svarar att så inte är fallet. “Hon valde en väg, bred som en autobahn, och bara körde på”, säger hon. Bohmans huvudkaraktärer är inte heller de några förlorare. Kanske är det så att den självvalda och romantiskt skimrande ensamheten ändå är något så när accepterad hos båda kvinnor och män, men att den stora skillnaden finns i den fula ensamheten. Vi tänker på Mina vänner av Emmanuel Bove, där huvudpersonen tappert försöker skapa relationer till människor, men gång på gång misslyckas. Som varken har vänner eller kärleksrelationer. Hade en så tragisk, ömklig kvinnlig huvudkaraktär kunnat finnas? Den kvinnliga kufen verkar vara lika frånvarande i litteraturen som här på bokmässan.

Julia Österlund och Mathias Alexandersson

 
X