Gå till sidans huvudinnehåll

AKT UNG! 2019 – åttonde upplagan

19 november, 2019
Illustration av Linda Kiibus

Fredag kväll, den första av Stockholms internationella poesifestival två dagar. Det är kväll, sen kväll, akterna har dragit ut på tiden och hela programmet är förskjutet. Jag anländer till F12 (kommer aldrig vara något annat för mig) lagom till utsatt tid. När jag frågar en bekant om det börjat redan svarar hon ”nej nej, det är lika försenat som förra året”. Och det hör väl till, att ungdomarna får slumpen, kicken, sisten, varför skulle vi premieras? Skulle vi ens må bra av det?

Stockholms internationella poesifestival och 10TAL välkomnar genom AKT UNG! nya röster, unga poeter mellan 16 och 28 år. Av de 144 bidragen som kommit in har en jury varsamt valt ut 12 poeter att få läsa på scen i Kungliga Konstakademien.

Ellen Nordmark, foto av Ordkonst

Det är både nyskapande och väldigt, väldigt bekant/ gjort. En av de lite mer pigga inslagen framförs av  Ellen Normark som pluggar vid Skurups skrivarlinje OCH Lunds Författarskola.  Ellen läser en vindlande, nästan prosalyrisk, episk (som i epos) dikt. Framfört i en stört snygg och mäktig outfit skapad och designad av Elmina Ekman. Ellen äntrar scenen i en mantel och läser stadigt rakt ut i publiken, hon förkroppsligar hero/ lady hero som diktjaget, en illamående kväll på klubb universe. Ellen har tydligt bildspråk och talspråk, något vi som sett henne på scen tidigare känner väl igen.

Även David Janouch ger oss en episk berättelse. Han presenteras upp på scen av sina egna ord: ”22 år. går i städer o kopierar de skamlöst” Och det är accurate, vi får vandra med David, låna hans ögon, se på nytt. Det känns också nytt, och det känns framförallt väldigt roligt, lustfyllt, att lyssna till honom.

Saana Kotila, foto av Harald Carlinger

Saana Kotila går Your Silence Will Not Protect You på Kvinnofolkhögskolan i Göteborg och är typ den enda som pratar om att jobba. Detta verkar också vara en del av hennes författarskap, ett tydligt jag jobbar-perspektiv. Jag uppskattar mycket den stilla och och realistiska poesin. Saana sitter ner när hon läser och känns bara väldigt relaxed och närvarande.

Agnes Török lägger ribban högt men kommer tyvärr inte hela vägen över. Jag känner att jag kan skriva detta i och med att hon reda är utgiven och föreläser om skrivande och hade världens pampigaste presentation upp på scen. Hon läser två dikter varav en är titeldikten i diktboken ”Den nya tidens dikt” (Leopard Förlag) med illustrationer av Bim Eriksson. ”Den nya tidens dikt” är tyvärr inget nytt alls. Det är samma gamla harang om att vi måste engagera oss, framfört i samma spoken word-anda vi nu enbart använder i ironiska sammanhang. Istället för att uppmuntra till kamp får denna dikt mig att bara att känna … kampen är död. Eller i alla fall trött. MEN scennärvaro har Agnes, ett riktigt proffs.

Några reflektioner kring själva upplägget:
1. Detta att presentera folk med ”jaha nu ska vi se vad du har gjort” känns kanske inte är passande för den här sortens evenemang, eller det är min spontana tanke i alla fall. Ens CV liksom.
2. Superpampiga lokaler men tyvärr lite (som mitt sällskap uttrycker de) ABFig stämning när man inte får ta med sig dricka från ”caféet” in till scenen.
3. Okej och en sista grej, så mycket poesi är skrivet i jagform och tyvärr har jag problem med det.

Love Axelsson, foto av Harald Carlinger

När man ges en kvart på scen är det väldigt tacksamt om det man är lite roligt (OBS verkligen på gott och ont). Love Axelsson (Skurups skrivarlinje) är väldigt rolig, på gott. Han inleder med att säga ”jag ska läsa massa små dikter, så varje ny afyra är en ny dikt”. Och han undviker den här (min spaning: Biskops Arnö???) grejen med att skriva en mening per sida, läsa den och sedan dramatiskt låta den falla till golvet. Med klockrena rader som ”någon spydde på mig och jag bad om ursäkt” samt ”nu är jag klar”, när Love kliver av scen, gör han en uppskattad scendebut.

Den svåra uppgiften att vara sist upp på scen, framför en lite vintrött publik, faller på Matilda Lilja, som tur är en person med scenvana och som kan hantera och adressera publiken. Hennes poesi balanserar precis på gränsen till de där meningarna vi hört så många gånger förut: ”vad står det på gravstenarna”, men girar i sista sekund och tar oss i en annan riktning. Och efter detta sista framträdande, när klockan slagit midnatt, är jag faktiskt lite piggare.

 

/Emilia Palmén

 
X