Gå till sidans huvudinnehåll

Tema Sömn: All tid däremellan av Emilia Åkesson

23 december, 2016

Bild: Elisabeth Karin Pavon

 

På kvällen läser jag Sarah Kane fast jag vet att jag inte borde

På tåget från Göteborg gav du mig ett saltkar inlindat i tidningspapper

På morgonen sitter jag vid köksbordet och skriver i dagboken: Idag känns det som jag inte vill leva längre

Ändå dricker jag mitt citronvatten

Vattnar mina orkidéer

 

 

 

 

Kustnära dimma grått ljus och sen snön som bäddar in allt och suget som uppstår i halsgropen och fortsätter ner i luftrören och ut i armbågarna efter någon eller någon annan och rastlösheten som springer över ryggraden varje sekund som ingenting händer och sen när ingenting händer igen och all tid däremellan

 

 

 

 

 

 

 

 

Det är nyårsafton och jag har åkt ifrån stan inbillat mig att det är jag som lämnat och jag är på heterofest i Rörsjöstan. Jag har på mig en guldtröja med svarta broderier. Vid tolvslaget ser jag ingen i ögonen. Jag träffar en cisman som jag låg med för sju år sedan den sista cismannen jag låg med men det vet han inte. Vi går ut och röker eller sitter stilla i tystnaden på kalla stentrappor ingen av oss röker längre vi tittar på varandra och säger: tiden har gått åren har gått. Han berättar att han arbetar med att skriva rapporter för Svenskt Näringsliv han verkar skämmas. Innan han går kysser han min nacke sen ser vi varandra i ögonen och han håller sin hand om min rygg på ett sätt som får mig att minnas samma hand en försommar en natt och en morgon i Kirseberg sen går han och jag tänker är det detta som blivit av mig nu jag skäms jag tar min värdinnas nyckel ur hennes väska går ensam klockan halv fem en nyårsnatt genom Malmö och när jag närmar mig Davidshall lyssnar jag på mitt eget band på Spotify och jag börjar gråta när jag hör min bästa väns röst

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Min psykolog säger att jag ska ta mig själv i handen och öppna bröstet mot himlarna

 

 

 

 

Jag vill skriva något om undulaterna

Som gnuggar sina näbbar mot varandra i mitt bröst

Som har långa klor och små svarta ögon

Som burrar upp sig mot mina nyckelben

Sjunger sånger mot mina hörselgångar

Undulaterna som river med klorna mot insidan av revbenen

Biter mig i låren hårda små bett

Som gör mörka små blåmärken

Som klättrar upp med näbbar och klor över min mage och brösten och halsen och öronen och sätter sig högst upp på huvudet och flyger iväg

 

 

 

 

 

 

 

Jag fick min första undulat när jag var nio år. Den var helt gul och jag döpte den till Pia

Jag fick min andra undulat när jag var elva år. Jag kommer ihåg lukten i djuraffären. Den var blå och vit och den hette Tyra

Jag fick min tredje undulat när jag var tolv år. Det var min kompis undulat från början hon kunde inte ta hand om den längre. Den var blå, svart och gul och hette Putte

Putte flög in i ett fönster och bröt nacken. Kvinnorna dog av ålder

 

 

 

Min psykolog säger att jag ska ta mig själv i handen och öppna bröstet mot himlarna

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sen har ingen rört mig på två veckor och min hud är som ett sår så står jag på dansgolvet och hukar för alla kroppar tills jag hör din röst mot mitt öra och du säger ta emot dom känn dom låt dom känna dig och så gör jag det och lutar huvudet bakåt och släpper konturerna av mig och låter nackmusklerna slappna av tas emot så står vi mitt i svetten och tårarna och euforin och knarket och hånglet och alla dansande kroppar och deras rörelser och jag känner dom och låter dom känna mig

 

 

Mälaren är orolig och en långhårig tax ligger på bussgolvet när jag åker över Västerbron

 

 

Vi är många som balanserar på toppen av isiga snödrivor i slutet av januari många som tänker jag ska inte skriva om detta

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

På natten drömmer jag att jag har hela lägenheten full med undulater i en massa olika färger och så öppnar jag alla fönster i och undulaterna flyger ut som i drivor upp över taken och jag springer ut i trapphuset upp på vinden och ut på takterrassen och ser hur dom i slowmotion rör vingarna upp och ner och hur vissa håller sig nära varandra och andra sprider sig och dom försvinner över Essingeleden bort över Kungsholmen, Fredhäll, över vattnet mot Södermalm och Årsta och Reimersholme dom blir små prickar över Liljeholmen och sen över hela söderort och så vidare

 

 

När jag vaknar ser jag två brinnande streck över Årstaviken

 

 

 

 

Min psykolog säger att sorgen är som ett turkost kristallklart gnistrande vattenfall vatten som rör sig hela tiden som aldrig står stilla som sakta rinner igenom kroppen som en långsam ström som porlar ibland forsar ibland

 

 

 

 

 

 

I en annan dröm kör jag bil utan att kunna se plötsligt cyklar jag på motorvägen och kommer in i en tunnel och ser inget och är rädd att köra in i lastbilen som är framför. Jag ser ingenting och jag letar efter Grekland. Men den drömmen är alldeles för tydlig jag orkar inte ens tänka på den

 

 

 

 

Min psykolog säger att jag vid stunder av oro ska lägga händerna korsade över nyckelbenen och röra dem långsamt som små vingar över bröstet för att aktivera det parasympatiska nervsystemet

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I nästa dröm drömmer jag att undulaterna är instängda i lägenheten och fönsterna stängda. Deras fjädrar är grå och vita och dom flaxar mot rutorna alla samtidigt. Jag är inte där istället håller jag mig själv hårt i händerna, bänder upp bröstet mot himlarna

 

 

Jag ligger i sängen med händerna korsade över nyckelbenen

Rör dem långsamt som små vingar över bröstet

Tittar upp i taket klockan är 21:42

Det är söndag

 
X