Gå till sidans huvudinnehåll

Vintern

1 juni, 2014

 

 

 

 

vi står vid kanten av en isig åker, bakom skogen och i första formen kyla. vi har ätit äpplen som om tänder varit eld och på långt håll kan flygplan vara kometer. vi säger sådant till varandra, ser upp mot hösthimlen och blinkande ljuset. träden åkrarna har blivit röda gula grå nu och jag säger: det finns språk som ännu inte kunnat tydas, det finns över tvåhundra okända tecken.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

det handlar om hur vi rör oss när det gulnar, när träden står i kala sluttningar mot åkerkanten, och när vi är ensamma. det förvånar mig, de öppna ytorna och höga ljusen men framförallt hur länge som vi redan väntat. kan du lova att aldrig gå längre bort än att du hör mig, vill jag säga, så jag säger: det handlar om hur våra rörelser beror på vetskapen om vi är sedda utifrån eller inifrån, om vilken kraft vi använder när vi rör varandra i minusgrader.

 

 

 

 

 

 

 

 

jag minns: en sommar torkar hela jorden och haven är fulla av gräs. det är sommar och gräs överallt det torkar alger är gräs i havet allt är gult och våra fotsulor är hårda av nakenhet och eld. om jag hade målat mina händer innan jag la dem på din mage. jag hade velat se hur stora de var, hur de lyst i gult just där, hur du böjt huvudet och nedanför din haka förvånad sett mina händer lysa.

 

 

 

 

 

 

 

vi står vid kanten av en isig åker och till och med äpplena är frostade i märgen, in i fruktköttet och skalet. låt oss gå, sliter du i mina klädfållar, det är kallt och vägen går åt alla vintrarna på jorden. jag gnuggar våra kinder, tänderna som värker. tänker: våra ord är frusna lermarkens, är långt bakom nästa morgon, är närmare äpplena och kanske brinner vi redan i kometens eld.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

det är inte centralt att ställa frågor som inte kan besvaras (om vi inte förlöjligar oss med önskningar). vi hittar andra vägar genom skogen, hittar djupa hål med vatten och det är nog för att behålla förståndet – eller erkänna sin förlust. när sommarmånaderna blir långa ord av salt och vi rotar i soporna efter material att återvinna hör vi oss själva ändå formulera, fast mycket tyst, delar av meningar: en tesked kvicksilver räcker till att förgifta en medelstor sjö.

 

 

 

 

 

 

 

det drar längs golvet men vi håller dörren öppen, virar våra armar runt utomhusrymden och molnen flyger olika alldeles långt borta. snön och utsikten håller mig stilla vid första anblick, men idag är också anblicken en enda. tyngdpunkten har förskjutits, ljuset ligger över åkrarna.

 

 

 

Hedvig Åström

 
X