Gå till sidans huvudinnehåll

Vi söker bidrag till nästa nummer med tema Sentimentalitet

28 februari, 2013

”Sunt lacrimae rerum et mentem mortalia tangunt”. Tingen har tårar och dödliga ting berör hjärtat. Så utbrister Aeneas när han inuti ett karthagiskt tempel ser på en väggmålning som föreställer scener ur det trojanska kriget. Han minns sina vänner, sina landsmän, han minns de döda och det som gått förlorat.

Det är ett av de mest tolkade och mest spridda citaten ur Aeneiden. Vad innebär denna sorg? Varför grips vi människor stundvis av ”en sällsam oro”, som Gunnar Ekelöf en gång uttryckte det. I Japan används termen 物の哀れ (Mono no aware) för att beteckna en känslighet inför det efemära i världens obeständighet. Är det denna stilla sorg över tingens föränderliga natur som ekar i Virgilius hjältes hjärta?

På 1700-talet ansågs det fint att visa sina känslor, att gråta och beröra med vackra ord och tårar. Det var också vid denna tidpunkt som nostalgin först omtalades som en sjukdom hos soldater, en melankoli utan någon till synes orsak. En patologisering som känns igen i hur känslomässiga kvinnor länge diagnostiserades med hysteri.

Simultant med utbredningen av romantikens känslofokuserade patos under 1800-talet öppnade den engelska kulturströmningen sentimental litteratur upp portarna till en känslomässig förnimmelse av personlig och sublim karaktär. Man åberopade det emotionella hos läsaren – prioriterade det affektiva framför handling. Något som sedermera kom att kritiseras under 1900-talet, då sentimentalitet och känslomässighet allt mer kom att betraktas som ett tecken på svaghet. Sentimentalitet var för den franska futuristen Valentines de Saint-Points något avväpnande: ”tryggt och därmed förnedrande”.

Också idag är sentimentalitet något vi har en tendens att skicka till skamvrån, avfärdat som en ytlig motsats till förnuftet. Men debatten kring det känslomässiga begränsar sig inte enbart till det personliga sinnelivet, det har också politiska implikationer. Så länge det har funnits politik har det funnits motsättningar mellan det tillbakablickande och framåtblickande. I dessa tider av stram administrationspolitik har samtidigt rösterna för en återgång till ett förflutet samhällsskede aldrig varit mer högljudda.

Men är sentimentaliteten alltid tillbakablickande, inpyrd i forntida dofter och förlorade ideal, eller existerar sentimentaliteten oberoende av tid, som ett tillstånd av eftertänksamhet utmynnandes i hoppfullhet? Kanske finns det anledning att ifrågasätta den moderna, negativt laddade användningen av begreppet. Vilka skillnader finns i hur vi tolkar den nostalgiska och den sentimentala – tillsynes likartade begrepp men med skilda användningsområden, starkt kopplat till genus. Kan det vara så att den pejorativa användningen av begreppet ”sentimentalitet” rent av är ett resultat av strukturell sexism? Vad kan man komma fram till om man tittar på sentimentaliteten historiskt och inom olika kulturer?

Skicka in ditt bidrag, som mer eller mindre berör temat, till tidskriftenordkonst@gmail.com senast den 1 april. Max 35 000 tecken inkl. blanksteg, i formatet .doc.

Illustration: Kristina Ullberg

 
X