Gå till sidans huvudinnehåll

There! Out it boomed

15 februari, 2011

Under första halvan av 2010 bodde jag i London och som alltid när jag är någon annanstans än i Lund försökte jag läsa böcker som geografiskt stämde överens med platsen jag befann mig på. Så i den enorma Foyles-bokhandeln på Charing Cross Road köpte jag Virginia Woolfs Mrs Dalloway i Penguins ljusgröna budgetserie. På sidan två i boken dyker det upp en dynamisk passage om människorna i stadsdelen Westminster:


For having lived in Westminster – how many years now? over twenty, – one feels even in the midst of the traffic, or walking at night, Clarissa was positive, a particular hush, or solemnity; an indescribable pause; a suspense (but that might be her heart, affected, they said, by influenza) before Big Ben strikes. There! Out it boomed. First a warning, musical; then the hour, irrevocable. The leaden circles dissolved in the air. Such fools we are, she thought, crossing Victoria Street.


Precis så är det ju! tänkte jag så fort jag tagit in stycket. Det är precis så det är om man bor i Westminster! Själv bodde jag inte i Westminster utan i East End som ligger en bra bit därifrån. Jag såg visserligen Big Ben varje dag på väg till jobbet, men vid närmare eftertanke kom jag på att jag faktiskt inte en enda gång lagt märke till klockans heltimmesslag. Men Woolfs beskrivning av hur klockslagen blivit en del av människorna som bor i närheten är så mäktig att jag fortfarande får gåshud när jag läser den. Orden ”There! Out it boomed” får kraften av ett musikaliskt crescendo som klingar ut med ”The leaden circles dissolved in the air.”


Under tiden jag läste Mrs Dalloway gick jag runt ganska mycket i Westminster. Kanske i hopp om att få uppleva känslan av boken i verkligheten, eller kanske i hopp om att hitta en turistshop som skulle sälja t-shirts med inledningsraden tryckt på framsidan: ”Mrs. Dalloway said she would buy the flowers herself” (ärligt talat, jag hade köpt den!). Jag hittade ingetdera. Ändå var jag ganska nöjd med att gå runt på gator som nämndes i boken, som en turist på egna villkor. Jag gick också runt i Bloomsburygruppens kvarter och letade efter något litet museum tillägnat Virginia Woolf, Leonard Woolf och de andra medlemmarna men hittade inget. På sätt och vis kändes det bra, det blev som om jag hade kvarterens historia och Bloomsburygruppen för mig själv.


Just nu läser vi Virginia Woolfs A Room Of Ones Own i skolan och jag slås återigen av hur bra Woolf är på att slå an ton redan i verkens först mening: ”But, you may say, we asked you to speak about women and fiction – what has that got to do with a room of ones own?.” Inte heller den inledningen har jag hittat tryckt på t-shirt, men den finns åtminstone på en stor glastavla som hänger på väggen i Språk- och Litteraturcentrums bibliotek i Lund.

Anton

 
X