Gå till sidans huvudinnehåll

Talande motstånd

1 juni, 2014

 

”…ordet är det första obekväma vittnet.”  Griselda Gambaro, 1976

 

Tystnad, talan och våld i Griselda Gambaros Ganarse la muerte

 

Författarinnan och dramatikern Griselda Gambaro, född i Buenos Aires 1928, fick romanen Ganarse la muerte (Vara värd sin död, min övers.) publicerad i Argentina 1976. Hon är mest känd för sin dramatik och har bland annat skrivit pjäser för den regimkritiska teatern Teatro Abierto i Buenos Aires mellan 1960-och 80-talen. År 1977, bara några månader efter utgivningen och i samband med inrättandet av general Videlas militärdiktatur, blev Ganarse la muerte censurerad och Gambaro fick gå i exil till Barcelona.

Censurdokumentet, där SIDE (Argentinas nationella underrättelsetjänst) argumenterar för censuren av Ganarse la muerte för militärjuntans tillsatte inrikesminister, finns med i slutet av boken, liksom dokumentet som godkänner själva censuren. Det går inte under läsningen att bortse från dessa dokument, som står i bjärt kontrast i ton och språk till Gambaros surrealistiska och satiriska berättelse, och på ett effektfullt sätt uppfyller och bekräftar det Gambaro faktiskt parodierar i sin roman; en militärdiktatur som genom censur och tortyr behåller makten. Romanen ansågs av militären utgöra ett ”hot mot den nationella säkerheten” (min övers.)1 och innehålla omoraliska (icke-kristna) värderingar, gällande sexualitet, familjeliv och synen på medmänniskor.

Gambaros roman är vid en första anblick en obekväm text. Det är en våldsam, skruvad och fragmentarisk berättelse som med sitt språk och sin utformning kastar in läsaren i absurda och ofta obehagliga scener. Läsningen blir en psykisk utmaning, eftersom våldet och döden hela tiden vibrerar i såväl språket som i berättelsen.

Till det yttre är det en berättelse om den femtonåriga, föräldralösa flickan Cledy som kommer till ett barnhem, gifts bort med en något äldre pojke och bildar familj. Men underliga saker sker hela tiden: Cledy blir slagen av föreståndarna för barnhemmet när hon anländer, smekmånaden med pojken inleds med offentligt, dock ofullbordat, samlag framför TV-kameror, pojkens far våldtar Cledy och vill gifta sig med henne och militärer bjuds in på en kaotisk fest som slutar i mord. Karaktärerna går inte att lita på och som läsare känner man sig förvirrad i de mardrömsliknande situationer som uppstår i texten. Cledy bryts successivt ned under berättelsens gång genom att ständigt utsättas för såväl fysiskt som verbalt våld samt sexuella övergrepp. Hon gör inget större motstånd mot detta utan går passivt och gråtande genom sitt liv (och genom berättelsen) för att i slutet bli skjuten till döds.

Man kan betrakta karaktären Cledy som en personifiering av både det patriarkala och militära våldets offer, men även som ett förkroppsligande av Argentina, som vid tiden då romanen skrevs började styras av militären. Landet var en passiv och gråtande nation invaderad av våld, repression och censur och med en skräckslagen och torterad befolkning. Men eftersom Cledy i berättelsen trots allt visar en vilja att förändra sin situation blir hon inte bara en symbol för passivitet och utsatthet utan uttrycker även den frustration och regimkritik som Gambaro manifesterar med sin roman.

Gambaro_01_body

Både språket och handlingen i Ganarse la muerte har ett uppenbart vålds- och tortyrtema och det är intresserat hur texten konstruerar detta. På ett första plan refererar våldstemat till och kritiserar diktaturen i 1970-talets Argentina (texten är en gränsöverskridande parodi på nationens politiska läge), trots att handlingen utspelar sig på det privata planet, i familjelivet. Gambaro menar i den New Yorkbaserade tidskriften BOMB att hon velat gestalta relationen mellan politiskt våld och våld inom familjen2 i många av sina verk och att hon i sitt skrivande påverkats starkt av det våldsamma politiska läget i Argentina. Under den tid hon skrev romanen och fick den publicerad kunde människor i Argentina fängslas och dödas för minsta uttryck för regimskepsis. General Videlas militärdiktatur inrättades 1976, en kupp som var en i följden av 1900-talets många militära kupper i Argentina. Det instabila ekonomiska läget med inflation och arbetslöshet förvärrades drastiskt under Videlaregimen och militären utformande den så kallade ”Proceso de reorganizacion nacional” (Process för nationell omorganisering); en strategisk plan för att undvika folkligt uppror, stävja guerilla-grupper och införa ”ordning”. El Proceso innebar i praktiken ett strukturellt våldsutövande mot demokratiska krafter med hjälp av tortyr i olika former, skrämselmetoder och övervakning. Tusentals människor som misstänktes vara oppositionella torterades, dödades eller dokumenterades som ”försvunna”: konstnärer, intellektuella, politiskt engagerade studenter eller allmänt regimkritiska personer med demokratisk ideologi. Militären skapade under 1979 ”La lista negra” (den svarta listan) där oppositionella listades för att hållas under kontroll – och för att i många fall fängslas, torteras eller avrättas. Griselda Gambaro stod med på listan och utsattes för flera dödshot under sitt författarskap.

Denna extrema samhällssituation påverkade samtidens konstnärer och författare i mycket hög grad; litteraturen blev för vissa författare ett medel att kritisera militärmakten och behandla trauman med, medan andra undvek att skriva om orättvisorna för att inte råka illa ut. Gambaro tillhör de förstnämnda och genom användandet av surrealistiska och absurda drag i sin roman vecklade hon in kritiken i en till synes oskyldig familjehistoria.

Det finns dock en annan aspekt av våldstemat i texten, utöver handlingen om våld i familj och samhälle, som på ett intressant sätt skapar en kraftfull protest mot militärjuntans styre i synnerhet samt patriarkala våldsstrukturer i allmänhet. Gambaro gestaltar nämligen skickligt relationen mellan språk och våld; hon funderar över språkets kraft via egenskaperna det har att både avslöja och dölja. En av karaktärerna kallas till exempel ”den tyste mannen” även om han pratar åtskilligt, och orden som riktas mot Cledy från de andra karaktärerna har en oerhörd kraft att utnyttja och skada henne psykologiskt – samtidigt som våldsakterna skadar henne fysiskt. Viktiga komponenter i romanen är vad som uttryckligen skrivs och sägs, men också vad som utelämnas. Cledy lämnas exempelvis stum under våldsakterna hon utsätts för, då berättarperspektivet tillfaller angriparen.

Denna hopkoppling av språk och våld i romanen ges en extra dimension när man räknar in censurdokumentet från SIDE; här får man som läsare ta del av en text som till ytan är en saklig litterär analys, men som egentligen utgör en brutal censur av romanen och innehar den slutgiltiga makten över dess spridning; det ger konsekvenser för verket som social händelse. En komplex relation mellan tystnad och talan uppenbaras. Romanen behandlar tystnad, med ord – och texten är en röst i protest, men blir tystad av censuren.

Tystnaden och talet står hos Gambaro kontinuerligt i förbindelse till kroppen, och då speciellt den kvinnliga. Språket och dialogen i romanen uttrycker detta på olika sätt och belyser Cledys tystnad. Att vara tyst, att inte yttra ett visst ord, är att få det att behålla ”sin kroppsliga ensamhet”, som Gambaro uttrycker det. På samma sätt som man lämnar en kroppsdel skyddad i ensamhet när man inte blottar den för andra, så är tystnaden viktig för karaktärernas integritet i romanen. Talar man, blottar man sig – och detta skapar, för de kvinnliga karaktärerna i Ganarse la muerte, alltid en risk för sexuellt utnyttjande och våld.

En grundsten i feministiska romaner är användandet av alternativa diskurser – subversionen av de etablerade och patriarkala litterära stilarna – och Gambaros roman är ett bra exempel på ett sådant verk. Man kan jämföra hennes språkliga stil med Margaret Atwoods och Virginia Woolfs, som med exempelvis Upp till ytan respektive Mot fyren också tecknar fram bilden av sina kvinnliga huvudkaraktärer med hjälp av ett språk som värjer sig mot litterära normer och grepp och skapar sina egna sanningar. Gambaro gör detta genom att blanda linjärt berättande med lyriska fragment, irrationella drömsekvenser och satir. Trots Cledys position som tyst offer tar hon vid ett tillfälle över beskrivningen av handlingen, då hon uttrycker en plötslig stark vilja och svarar på en befallning med ett tydligt ”nej!”. Hennes viljestyrka här kopplar an till verket som helhet, som situation, som med hela sitt uttryck (olika berättarperspektiv, flera typer av diskurser, absurd handling, verbalt våld) tar avstånd från den patriarkala maktens formulerade diskurs och skapar en egen beskrivning av verkligheten.

Cledy är den som i slutet ”är värd” sin död, hon slipper vara bunden till livet och berättelsen – där hon inte fått komma till tals. På detta sätt får romanen, trots sin tragiska karaktär, ett mer eller mindre lyckligt slut: Cledy befrias från den absurda texten och det meningslösa våldet och kvar blir resten av karaktärerna, för evigt bundna till berättelsens regellösa värld. Det handlar inte här om en individs eller ett samhälles faktiska död, utan om det litterära greppet att befria en karaktär från den våldsamma texten och från det patriarkala språket. Detta med underlag av att karaktärerna i Ganarse la muerte snarare framställs som metaforer än som individer. Gambaro kan, i sin uppdiktade värld, lösgöra karaktärerna från sina bojor, låta dem dö och slippa det grymma våldet, samtidigt som de alltjämt lever vidare genom att boken sprids och blir läst. En viktig aspekt i Gambaros litterära och politiska verksamhet är framställandet av detta; av det omöjliga som blir möjligt via språket. Det är inte döden som utgör den bästa vägen till befrielse från och kritik av ett våldsamt och omänskligt samhälle – det är konsten.

Gambaros språk och skrivande står alltså i relation till våld och censur, men även till födseln. I inledningen beskrivs hur ett barn föds, glädjen i det men även ångesten över att inte veta om barnet kommer bli offer eller bödel:

”…och frågan: kommer det bli torterad eller torterare? De föds tillsammans, skriker samtidigt. Senare kommer skriket bara att komma från den ena, vad underbart! […] Åh, om man bara kunde veta! Förutse vad som komma skall. […] Det börjar redan där: i valet, att vinna sin död hårt, att inte låta någon placera döden över ens huvud som en oåterkallelig skymf”.3 (min övers.)

Denna inledning till romanen kan läsas i relation till publiceringen av själva boken: kommer den att leva vidare och tala till sina läsare, eller bli censurerad? Liksom modern mister den totala kontrollen över sitt barns utveckling efter födseln (samhället, kulturen, medmänniskor o.s.v. kan då även påverka det) mister författaren kontrollen över sitt verk efter publiceringen. Och på liknande sätt fungerar det med talan: efter yttrandet återstår bara åhörarens uppfattning. Här uppkommer den koppling mellan talan och våld som framkommer i Gambaros text; det ligger något brutalt i att talet (och den litterära texten) står inför möjligheten att höras (läsas) eller censureras – före yttrandet och före publiceringen går det inte att veta om det som vill sägas kommer att leda till makt eller underkastelse. Michel Foucaults maktkamp är i rörelse: kommer diskursen att ges makt genom de sanningar den konstruerar och sprider, eller kommer den att tystas och hamna i underläge? Gambaros roman har onekligen satt sitt avtryck i denna språkliga och politiska maktkamp, och även gått vinnande ur den, eftersom militärens diskurs med tiden förlorat den dominerande positionen i Argentina, medan Ganarse la muerte fortsätter läsas och uppskattas i stora delar av världen.

Generationen av unga författare i post-diktaturens Argentina (som exempelvis Elsa Drucaroff, Natalia Moret och Luciano Lamberti) har ett tungt arv att bära på och detta märks i landets moderna litteratur, som ofta har starka inslag av våld och samhällskritik. Den ständiga ekonomiska instabiliteten – den senaste krisen inträffade 2001 och försatte Argentina i extrem inflation och fattigdom – har skapat en befolkning med stark skepsis och misstrogenhet mot den politiska makten, vilket den nya författargenerationen på olika sätt brottas med. Gambaros böcker och pjäser fortsätter läsas och är mycket uppskattade i dagens Argentina på grund av den satiriska och kritiska blicken på diktaturen.

Med hjälp av relationen mellan tystnad och talan gestaltar Gambaro i sin roman det strukturella våldets olika aspekter och skapar en önskan om ett annat samhälle. Hon fångar in ambivalensen hos språket och litteraturen: i dem finns både tystnad och tal; texten är stum eftersom den bara är symboler på ett papper eller en skärm, men samtidigt talar den till läsaren. Medvetenheten om detta, tillsammans med den sarkastiska och drypande samhällssatiren, gör Ganarse la muerte till ett pacifistiskt vapen – ett talande motstånd – som framkallades i diktaturens Argentina och fortsätter höras hela vägen in i nutiden.

 

 Sofia Iaffa

 


1: ”…amenaza la seguridad nacional”, Censurdokumentet Informe de la SIDE, (Argentinas underrättelsetjänst SIDE står som författare) bilaga i Griselda Gambaro, Ganarse la muerte, Grupo Editorial Norma, Buenos Aires, 2002, s. 215.

2 Marguerite Feirlowitz, intervju av Griselda Gambaro i artikeln ”Argentina: Two Writers Griselda Gambaro and Angelica Gorodischer”, BOMB, No. 32 (sommar 1990), s. 55. www.jstor.org/stable/40424212 (15-12-13)

3 ”Y la pregunta: será torturado o torturador? Nacen juntos, gritan al mismo tiempo. Después, el grito sólo será de uno, qué maravilla! […] Ay, si uno pudiera saber! Prevenirse de antemano. […] Ya empieza ahí: en la elección, ganarse duramente la muerte, no dejar que nadie la coloque sobre nuestra cabeza como una vergüenza irreversible.”[3]

 
X