Gå till sidans huvudinnehåll

Språkspel blir … ??

28 juli, 2011

Jag tror Ola Larsmos artikel poängterar något som har gnagt på fler människor än mig. Det är en bra essä (om man ska undvika att påpeka den lite slapphänta beskrivningen av ’språkspel’), men jag hade önskat en ännu större djupdykning. I John L. Austins föreläsningssamling How to do things with words finns en ovärderlig omvandling av Wittgensteins språkspelsidé. Hos W. blir det tydligt hur orden får mening genom sin användning, men Austin lägger till att användandet av ett ord inte bara är kommunikation, utan i sig en handling. När jag lovar dig någonting är detta inte bara ett ord jag använder för att beskriva mitt inre tillstånd vid tillfället jag avger löftet på, utan mitt lovande är i sig självt löftet.

Det är detta Morrison pratar om i sitt nobeltal. Att språket i sig kan vara farligt, när det är tomt, när det töms, eftersom det i slutändan gör det svårare inte bara att kommunicera utan också att vara. Språket är ju en existensform, kanske till och med existensformen. Litteratur och poesi är förstås motgift, men dåliga sådana. Extremt dåliga sådana. Jag tror inte att de funkar på ens hälften av människorna som läser, det är så lätt att falla in i ett bekvämt språk, acceptera språk som man tycker om, som man tycker är fint, kraftfullt och så vidare.

Nä, jag tror inte på några motgift. Kanske för att sinka framskridandet av masspråket, det enhetliga nyanslösa, men det varar inte. Jag är överlag skeptisk, i det närmaste reaktionär. Kommunikationen är ju mer vidsträckt idag, något vi normalt hoppar och stojar av glädje över, men det verkar också resultera i att kommunikationen blir simplare, det verkar ju krävas av oss att enas hela tiden. Jag tror också att vi har avprofessionaliserat språket. Filosofen Hilary Putnam talar om ’division of linguistic labour’, eller uppdelning av det språkliga arbetet, som bidragande till att skapa precision och bredd i språket. Den första tanken är ju att Internet skulle gynna en sådan uppfattning om språket – att vi alla bidrar till att skapa det beroende på var vi befinner oss – men kanske är det så att vi alla befinner oss på samma platser på Internet (Flashback, DN, SvD, Facebook, Aftonbladet, Twitter etc) och att vi därför ganska snabbt (och allt fortare) faller in i varandras sätt att tala, allt eftersom vår tid på dessa monsterplattformer blir allt längre.

Victor

 
X