Gå till sidans huvudinnehåll

Skymningsinferno, eller: It's great to learn

15 juni, 2011

Lusten att lära sig, att förvärva kunskap och med den kunna sy nya trådar på mitt världsbroderi där mönster ständigt utkristalliserar sig, mönster som ibland är vackra och ibland fula men som alltid visar att ingenting är enskilt utan alltid hänger ihop med någonting annat – någon gång när jag var på väg ur en depression och behövde formulera min mening och drivkraft med detta evinnerliga levandet insåg jag att det var just detta som var, och alltid hade varit, grejen för mig. Den här aldrig sinande kunskapstörsten – den är en tillräcklig drivkraft inte bara för att andas och äta och sova utan även för att ge allt man har för att fortsätta lära sig. För att läsa, läsa ännu mer, resa och se sig omkring med en alltid nyväckt blick för att fylla sig själv med… kunskap. Inte för att det är till någon särskild nytta – utan för att det är roligt.

Sjón

Jag tänker på det här när jag läser Sjóns Skymningsinferno. Sjón är den isländske författaren som 2005 ärades med nordiska rådets litteraturpris för sin lilla roman Skugga-Baldur. Jag läste den tidigare i vår och någonting ljusnade inom mig: finns det folk som skriver såhär? Kan man göra så bra litteratur av folkmyter och galenskaper? Ja – Skugga-Baldur handlar, typ, om en lurig räv och en präst med hybris. Och om Islands karga landskap. Alla dessa ingredienser finns även i Sjóns senaste roman Skymningsinferno – räven får kanske ingen stor roll här, men likväl andra djur och fantasiväsen, samt män med hybris och korrupta hjärtan, och såklart Islands obarmhärtiga natur. Och så, detta: kunskapstörsten.

Berättelsen är baserad på ett verkligt öde, och utspelar sig under reformationen på Island i början av 1600-talets. Jónas, med epitetet ”den lärde”, är en Job-figur: vad han än tar sig för går det honom illa, hur gudfruktig han än är. Den synliga anledningen är att Island nyss bytt gud, medan Jónas håller kvar vid det gamla – samt att han är en nyfiken, visserligen självlärd, men ändå vetenskapsman i den bemärkelsen att han är intresserad av att förstå hur saker och ting hänger ihop i naturen. Han är helt enkelt ett utstickande element som reformationens maktmän är rädda för, och därför dömer till landsflykt.

Sjón var i Malmö i våras och deltog i ett panelsamtal med Johanna Koljonen som rörde sig just kring hans senaste bok, då sa han bland annat detta: att Carl von Linné tog poesin från naturvetenskapen. Han menar, förklarade han, att före Linnés katalogisering av flora och fauna, hittade var vis man eller kvinna på sina egna system, ofta väldigt idérika och fantasieggande. Vissa menade att växter och varelser med samma färg var besläktade, andra att alla korthåriga djur var av samma familj. Sjón saknar skönheten i detta, saknar den starka upptäckarglädje som måste ha funnits då allt inte redan var stämplat och klart, förpassat till sina rätta platser i det rigida taxonomiska systemet. Nu när jag nu läser boken förstår jag hur han menar: Jónas huvud är fullt av idéer och fakta, varav en hel del idag skulle anses som humbug – men det är en färgstark och besjälad värld han lever i, en värld där varje sten bär mening. Jónas slåss mot onda andar, diktar, hjälper gummorna med sina krämpor, kämpar sig igenom en tysk utgåva av Aisopos fabler – allt med samma vetgiriga drivkraft som grund. För honom lever andevärlden parallellt med det naturvetenskapliga intresset, och resultatet är ett rejält livsverk – material som ligger till grund för boken, använt ”med den ansvarslöshet och det lättsinne som skiljer diktarens lek från vetenskapsmannens arbete”, för att citera Sjón själv.

Mot slutet av boken är Jónas en gammal man, ensam på en enslig ö, skinntorr och reumatisk – men han får då en uppenbarelse som särskilt fångade mig: han föreställer sig själv som ett stort hus, där all hans insamlade kunskap sorteras och katalogiseras, dirigeras till rätt rum och stoppas ned i rätt fack i byrålådan, läggs fram på bord för beskådning, och så vidare:

Jag är uppfylld, uppblåst, av berättelserna, dikterna som den häftige vindbrodern från öster lärde mig … Det känns som om jag vet allting som är värt att veta! Alla håligheter i min kropp är fyllda med kunskaper om vad som helst som en ensam man kan kunna, allena och utan stöd av böcker, rektorer, bildberättelser, fornkunskapskunniga fruntimmer […] Vad som än kastades in i mig är det skapat av samma ämnen som jag själv … Det är ömsom hett, torrt, kallt, fuktigt … På så vis kan jag finna den bästa platsen åt varje ting, som om jag var ett hus med tolv våningar, vidsträckta och inredda med skåp med många hyllor i, byråar med många lådor … I hjärtats två kammare placerar jag det som är varmt, lätt och vårlikt … Där finns berättelser om småbarns ljuvlighet och dygdiga flickors arbete eller vilddjurs oväntade hjälpsamhet, de läkeörter som skall plockas daggstänkta på morgonen, vackra guldföremål som har smitts till himlafamiljens och andra heliga väsens ära eller för att sitta runt heliga människors ben och hudflikar, och givetvis pelikanen … En del låter jag flyta i blodet, dit hör sådant som är både hett och fuktigt …

Och det fortsätter så här, vidare och vidare… Knasigt, barockt, ännu ett exempel på den fantasifulla katalogiseringen av kunskap – här efter ren association. Efter vilka känslor ett föremål, en handling, ett faktum framkallar. Ett omöjligt system om man vill ha någon slags stringens, men – visst är det lite av humaniorastudentens dröm, känslan av att vara ett hyreshus för kunskapen? Att låta den flyta i blodet, husera i hjärtat (och njurarna, gallan, och så vidare…). Men ödet ville att vi skulle bli övertygade om att kunskap mest bara finns i skallen. Tänk, vad många rum som kanske står tomma…

Sofia R

 
X