Gå till sidans huvudinnehåll

Skogen i vårt inre

7 augusti, 2011

En liten skärva av höst har letat sig in i augustivärmen. Luften är fortfarande varm men vindarna är våldsamma, ruskar om rönnbärsträden, leker med de nästan fullmogna klasarna med bär, den första röda nyansen som hösten bjuder på. Regnet har piskat nästan vågrätt mot fönstren men nu har himlen torkat ut, all fukt är inkapslad i atmosfärens nedersta skikt, det är nästan som en vägg som slår emot en när man går ut. Jag sitter inomhus och njuter av detta vackra väder och läser litteratur om skogen – i jakt på en ingång till en essä jag vill skriva till höstens första nummer av Ordkonst (som, om du har missat det, kommer att ha tema, just precis: Skogen). Jag har sedan barnsben haft en helt naturlig och självklar kärlek till skogen, uppväxt som jag är vid skogsbrynet där naturreservatet började bortom skjutfältet. Just nu läser jag Skogen i vårt inre med undertiteln ”Utmark och frihetsdröm”, av Johannes Ekman, ja han heter också Ekman, precis som den Kerstin som skrivit bland annat essäboken Herrarna i skogen, som han ibland citerar. I alla fall, jag läser och fascineras och får insikter och nickar igenkännande ibland.

Det är en lärorik bok, allmänbildande till och med, för skogen är ju faktiskt inte en marginaliserad del av det moderna livet utan själva upphovet till Sveriges rikedomar och en vagga för våra förfäder. Eller, förfäder och förfäder. Din farfars far var säkert torpare eller skogshuggare eller på något sätt delaktig i livet i skogen. Man behöver inte vara särskilt kulturkonservativ för att påstå att, i den mån man nu kan tala om något så abstrakt som en svensk ”folksjäl”, så är det säkert att den nästan helt och hållet är präglad av livet i skogen. Svenskarna beskylls för att vara reserverade, osociala typer? Kanske för att vi till för bara ett par generationer sedan hade kilometer av mörk skog till nästgårds!! Vi tror oss vara moderna människor men varken hjärnan eller sociala mönster förändrar sig så snabbt som ett par generationer. Någonstans inom oss tror vi att vår lägenhet i femvåningshuset i centrum är en stuga i en skogsglänta. Eller?

Ja, spekulera kan man ju alltid. Åter till boken: Ekman blandar upp sin, rätt informativa, text med med citerad poesi – ett grepp som är kongenialt, för inte når man fram till ”skogen i vårt inre” bara genom att tala om att namnen på Stockholms T-banestationer syftar på de skogsbeklädda platser de var en gång. Ekman är medveten om detta och låter alltså poeter, främst svenska men även några översatta, tala. Tranströmers påstående att dikter är ”förord till tystnaden” känns som en rimlig tanke i sammanhanget. Skogen är platsen där tystnaden får råda – inte tystnad i ordets absoluta bemärkelse, men tystnad som i trädkronornas rogivande susande uppblandat med skogsmössens prasslande i fjolårslöv och koltrastens sång från björkens topp. Tystnad som frånvarande av modernitetens buller. Tyvärr gäller inte detta för min barndoms naturreservat: bruset från E4:an som passerar nedanför berget, norrut längs med Vättern, hänger som en transparent gardin i örat. Man är van vid det, vid att bli störd, men när man kommer till en riktig tyst skog märker man skillnaden. Man förstår vad man saknat.

Ett kapitel handlar om vidskepligheten, om gränsvarelserna som människorna förr i tiden ansåg bo i skogen. Jag gillar särskilt ett citat från kultursociologen Johan Asplund, som tangerar något jag grubblat över länge:

I det gamla bondesamhället lämnade man avtryck eller spår vart man gick och vad man gjorde. Man nötte sina golv, verktyg, stigar, man högg och plöjde sina signaturer i skog och mark. Sådd och skörd, frågor och svar… att verkligen bebo en miljö är att bringa den att tala. Allt kultur är i mening vidskeplig.

Vidskeplig kommer från det fornsvenska verbet ”skipas vidh”, vilket kunde tolkas som ”skapa i sin egen avbild”.

All kultur är vidskeplig… Om jag vidhåller detta, får jag då börja tro på dessa tomtar och troll som jag visst tycker mig skymta då och då under mina promenader? Om jag hävdar att det inte är märkligare än någon annan mänsklig hittepåaktivitet? Vilken lättnad…

Nästa gång du, moderna människa, får panikångest (eller möjligvis när den har gått över) kan du begrunda att uttrycket kommer från den antika skogsguden Pan, en mytisk varelse som idag kanske mest får en att tänka på Guillermo del Toros sevärda film Pans Labyrint. Och visst skulle man få panik om man träffade på en kåt snubbe med getklövar mitt inne i skogen – – –

Sofia R

 
X