Gå till sidans huvudinnehåll

Saga istället för CV

26 oktober, 2010

Mysfarbror eller farlig humanist?

Äsch. Det får bli lite Ricouer till.

Ricouers två artiklar Life in quest of Narrative och Narrative Identity kretsar bägge kring frågan varför vi berättar historier och uppskattar att få historier berättade för oss. För att svara på detta undersöker Ricouer såväl livet som berättelsen och framförallt relationen dem emellan. Slutsatsen är att berättelser fungerar som ett medium som hjälper som hjälper oss att förstå oss själva som mänskliga varelser.

Enligt Ricouer kan vi aldrig få kunskap om oss själva direkt, varken som individ, kollektiv eller livform, utan denna kunskap går bara att tillägna sig indirekt och först och främst och genom kulturella tecken av alla de slag. Denna insikt delar Ricouer med strukturalisterna, men till skillnad från strukturalisterna betraktar inte Ricouer dessa kulturella tecken som ett artificiellt och statiskt galler som hindrar oss från att förnimma oss själva och livet i sin rena och ursprungliga form. För Ricouer är de kulturella tecknen och deras system snarare en förlängning av vår livsform (kanske närmast förstådd som en variant av techne i Heideggers bemärkelse) som dock genom att de återfinns utanför oss själva gjort det möjligt att i någon mån studera oss själva. För Ricouer är studium i detta sammanhang detsamma som tolkning.

På en nivå tolkar vi ständigt och oavbrutet kulturella tecken och symboler i vårt vardagsliv, men det är inte förens vi kommer i kontakt med något främmande tecken, från en annan kultur eller i en historisk text eller artefakt, som vi blir medvetna om detta, då tolkningen i våra vardagsliv är mer eller mindre automatiserad på grund av vår tidigare erfarenhet av liknande tecken. Det automatiserade tolkandet tar oss fram i de flesta praktiska situationer i livet, men då och då ställs vi inför situationer då vår reflexiva tolkningskapacitet inte räcker till. Det kan som tidigare nämnts vara i mötet med något främmande men det kan också handla om det som till synes är oss allra närmast och mest bekant; varför gör jag såhär? varför sa jag så? hur har jag förändrats? hur ska jag kunna förändras? Och bakom dessa och andra existentiella problem som vi kan ställas inför med jämna mellanrum ligger kanske den enkla men filosofiskt och existentiellt oerhört mättade frågan – vem är jag?

För Ricouer är berättelsen det primära mediumet, den primära tekniken, som vi brukar för att kunna söka ett svar på den frågan. När vi träffar någon för första gången ber de oss att berätta lite om oss själva. Vi skriver självbiografier och vi skriver berättelser om andra människor. Men hur kommer det sig att vi använder just denna teknik? Varför ger vi inte den vi möter en kopia på vår DNA-kod eller vårt fingeravtryck? Enligt Ricouer måste svaret finnas i en intim närhet mellan berättelsen som uttrycksform och vår föreställning om identitet. För att förstå denna närhet måste man dock förstå vad en berättelse är och vad den gör samt förstå den mänskliga identitetsproblematiken.

Den narrativa konsten, framförallt den narrativa litteraturen utgör för Ricouer en sådan undersöknings priviligerade studieobjekt, dels därför att den är den mest avancerade formen av berättande men också för att den gestaltar identitetsproblematiken och därmed gör den tillgänglig för tolkning.

 
X