Gå till sidans huvudinnehåll

Saenredam och tystnaden och Gud

3 juni, 2011

Pieter Saenredam (1597-1665) "L’intérieur de l’église Sainte-Cunera à Rhenen"

Saenredam har gjort rent hus med Gud, om man vill vara putslustig. Jag föreställer mig att det är en sommarmorgon, det lätta beiga och den tomma kyrkan. Tystnad. Barthes skriver om det som att Saenredam ”med kärleksfull inlevense måla[r] meningslösa ytor”. Meningstömda, kanske hade varit en närmare översättning av vad han menar. Världen är ju som bekant människoplanerad, varför det ligger något hissnande i bilden den tomma kyrkan. Jag kan mycket lite om måleri, men jag tänker på Francisco de Quevedo som levde ungefär samtidigt som Saenredam. Samma tystnad. Sonetten läses i sammanhanget med ett likhetstecken mellan jaget och en gud som efter flera år i sin himlaborg åker till jorden för att se hur läget är, bara för att mötas av tömda kyrkor och rispade stenväggar.

Jag iakttog min hemstads gamla murar,
så starka förr, nu vittrade och nötta,
av tidens gång och seklers framfart trötta
och kraftlöst bidande det ras som lurar.

På landet for jag ut och hörde bruset
från bäckar solen drack sen isen smält,
såg boskapen som kved på berget gällt
och berget med sin skugga stjäla ljuset.

I huset gick jag in och såg mitt rum
som en ruin, en rest från annan tid,
min värja märkt av år, min käpp mer krum

och utan spänst, den bar mig blott med nöd,
och inget fanns att fästa blicken vid
som inte förde tankarna till död.

Victor

 
X