Gå till sidans huvudinnehåll

Sade och den abstrakta kärleken

11 maj, 2011


I måndags var jag i Köpenhamn och såg Sade. Det var väl en rätt otrolig konsert. Kanske det bästa jag har sett. Musiken är såklart fantastisk: superbt skriven, perfekt framförd och stiligt konceptualiserad. Men hur är det egentligen med texterna? På vägen hem funderade jag en del.

Min flickvän (Agnes heter hon) skrattade högt första gången jag spelade ”Smooth operator” hemma.

”Coast to coast, LA to Chicago, western male.
Across the north and south, to Key Largo, love for sale.”

Lite klyschigt låter det ju. Själv konstaterade jag att de flesta låtarna verkade handla om kärlek och tyckte att det kändes rätt standard. När jag verkligen gillar något blir jag rätt bra på att ignorera tänkbara brister. Ändå märkte jag att Sades rader blev kvar hos mig, inte bara som verser och refränger, utan som text.

Jag har lyssnat en hel del på soul de två senaste åren och börjar förstå att det rör sig om en annan texttradition än den där popen jag är uppvuxen på. Det ska inte vara finurligt eller intressant, inte smart och distanserat. Textraderna ska träffa pangdirekt. När Aretha Franklin sjunger ”RESPECT” lutar man sig inte tillbaka i soffan och frågar sig om hon gjort en korrekt analys av maktstrukturerna. Man säger: ”Yeah, you tell it like it is!” Samma sak när Al Green sjunger ”LOVE” för tusende gången. Man mäter inte orden i hur fint de är förpackade utan i hur hårt de slår till. Det finns inga finurliga vändningar, inga smarta bilder och knappt några konkreta händelser.

Det kräver förstås sin artist. Man måste kunna bära klichéerna, erövra dem innan de erövrar en. Ingen gör det bättre än Sade. Hennes röst är len, stark, stolt och tröstande, om man nu känner för att räkna upp adjektiv. Hon kan sjunga saker som ”love is stronger than pride” och få mig att tänka att ja fan så är det.

Det är ju ett svårt gränsland det här, svårt att säga var texten börjar och musiken tar slut, och en del av poängen är väl att det inte ska gå att avgöra. Men jag känner mig ändå ganska säker på att Sade faktiskt har kvaliteter även som textförfattare. Det finns nog mer än en uppsats kvar att skriva på det här ämnet för den som orkar.

Texterna rör sig nästan alltid på en hög abstraktionsnivå, det är love hit och love dit och ett ensamt ”me” som trevar efter ett ”me” i skuggan av ett saxofonsolo. Rätt lätt att komma undan med sånt där kan man tycka. Men Sade är ju kungen av smooth, så det vore väl konstigt om texterna var annorlunda. Kanske vore märkligt att klä så stilig musik i texter som smutsar ned sig med konkreta och vardagliga ting. Och att det är strömlinjeformat bortom sans och förstånd betyder inte att Sade aktar sig för det som är svårt och mörkt.

Tänker på skildringen av främlingsfientlighet i ”Immigrant”:

”He didn’t know what it was to be black

’Till they gave him his change

But didn’t want to touch his hand”

Helt ärligt får jag lite ont i själen. Samma sociala patos hittar vi i ”No pain”:

”Mamma been laid off

Pappa been laid off

My brother’s been laid off

[…]

Don’t let them stay home and listen to the blues”

Eller i ”Pearls”, om en anonym kvinna i Somalia:

”She cries to the heaven above

There is a stone in my heart

She lives a life she didn’t choose

And it hurts like brand-new shoes”

Men starkast är ändå kärleksballaderna. Det är dem det finns flest av, och det är också här det blir verkligt klibbigt. Sade kan skriva låtar som inte innehåller ett enda eget ord och ändå få mig att tro att jag känner henne:

”Somebody already broke my heart

If someone has to lose, I don’t want to play”

Den rena, fläckfria estetiken är ju ett ganska märkligt redskap att använda när man ska tampas med stora känslor. Abstraktionerna är verktyg som inte borde få grepp. Vad är det för kärlek som passar på ordet ”love”? Vilket hjärta får plats i ordet ”heart”? Kanske inget. Det är vad jag brukar svara. Men varför blir jag då så löjligt rörd av mästerverket ”By your side”, en låttext som helt saknar konturer:

”Oh when you’re low

i’ll be there

by your side”

Till den som missade konserten avslutar jag med en fin liveinspelning. Kärlek och allt det där.

 
X