Gå till sidans huvudinnehåll

"Romanen är den enda genren i tillblivelse …"

30 september, 2011

Läsvärt idag är Anders Johanssons krönika om romanens ”död”. Jag håller inte med, men om jag läser texten rätt sluter jag mig nöjt till att det är meningen att jag inte ska hålla med. Och jag tycker inte, egentligen, att Johansson skriver om att romankonsten är död, utan kanske snarare att romanindustrin och romanproduktionen borde dö. Detta verkar ju som ett långt mindre radikalt påstående, ett som jag tror många kan hålla med om. Den konstnärliga romanen är för mig – och för Bachtin – den mest plastiska genren, en vars gränser aldrig riktigt statuerats (åtminstone inte explicit) och därför ej är lika lätta att förhålla sig till. Det finns egentligen inga versmått i romanen, den har inte samma kosmiska ambitioner som ett epos eller som traditionell poesi. Artonhundratalsromanen finns förstås, och det är väl den förhärskande romantraditionen – på gott och ont – men att man inte skulle läsa nya romaner bara för att man inte har läst allt Balzac har skrivit är så klart konstigt. Det finns fler romantraditioner och det finns bättre författare än Balzac i den traditionen som skriver senare. Thomas Mann till exempel. Och nog finns det fler som har ruckat på konventionerna än Woolf, Proust, Kafka och Beckett. I synnerhet Kafka och Proust ruckar väl egentligen inte på dem jättemycket, utan vidareutvecklar snarare en redan existerande tradition för att spegla en ny värld.

Dessutom tycker jag att det finns verkliga förnyare numera. Thomas Pynchon, den mest kittlerska författaren, är ett exempel. W.G. Sebald tycker jag också borde räknas dit. Bland svenska författare är det glesare, men det är väl att vänta, ingen svensk romanförfattare verkar ha varit med och ruckat på konventionerna under Kafka och Prousts tid heller (Erik Beckman, kanske? Sannolikt någon som faller i Johanssons smak åtminstone. Per Thörns självklare föregångare (och beviset på att det Thörn gör inte är så nytt, läs Hertigens kartonger)).

”Men litteratur, det måste kanske klargöras, är något annat än en semla eller en ingrediens i kändisskapandet”, skriver Johansson, och det är väl detta hans invändning egentligen är: CV-romanen (exemplifierad i debuten Bara någon att straffa av Kristofer Ahlström) som inte är annat än upprepningar av genrekonventioner, utslätat idéinnehåll och så vidare (som i en modern mediavärld verkar emanera ur ett enda stort Camuskomplex (när det finns så många roligare komplex att ha! Ett Lispectorkomplex i en svensk roman hade varit kul att se.)), den är romanens slut, ja, det håller jag med honom om. Men det verkar inte som vi är där än. Bra romaner skrivs fortfarande.

Men, ja, Johansson är klok, som vanligt, och krönikan är mer kategorisk än han kanske menar att vara. I slutet skriver han: ”I slutändan är den tilltagande romanstelheten ett uttryck för en oförmåga eller ovilja att föreställa sig en annan samhällsordning. Böcker som är bekväma i sin genre är bekväma också i den rådande politiska ordningen.” – vilket förstås är sant. Bra romaner är ofta – och här klingar väl en Houellebecqbok (Elementarpartklarna, som väl ändå är  en ordentligt realiserad och läsvärd ”artonhundratalsroman”?) igenom i min uppfattning – reaktionära, eller då progressivt revolutionära, trots att jag har svårare att komma med ett exempel på en sådan. Don DeLillos Underworld kanske?

Så här skriver Bachtin i sin essä ”Epos och roman”:

Jag finner tre sådana grundläggande särdrag som principiellt skiljer romanen från alla andra genrer. 1. Romanens stilistiska tredimensionalitet, som är förknippad med de många språkliga medvetanden som realiseras i den; 2. Den djupgående förändringen av tidskoordinaterna i den litterära gestaltningen; 3: Den nya zonen för uppbyggnad av den litterära gestaltningen, en zon av maximal kontakt med nuet (samtiden) och dess ofullbordan.

Alla dessa tre särdrag hos romanen är organiskt förbundna med varandra, och alla är de betingade av en bestämd brytningstid i den europeiska människans historia: hennes uttåg ur ett socialt slutet och mörkt halvpatriarkalt [det här är väl det konstiga] samhälle till nya betingelser för mellanfolkliga och mellanspråkliga förbindelser. En rik variation av språk, kulturer och tider öppnade sig för den europeiska männiksan och blev en avgörande faktor i hennes liv och tänkande.

 
X