Gå till sidans huvudinnehåll

Ricoeurier

19 oktober, 2010

Eftersom alla mina tankar är hos Paul Ricoeur skriver jag om honom.

Paul Ricoeur är fransman, teolog, filosof och allmänt betraktad som en stor tänkare. Det är han också. I den lilla artikeln Life in quest of Narrative från 1991 skriver han om relationen mellan berättelse och liv. Enligt Ricoeur är denna relation intim och oerhört viktig för våra liv men tyvärr bortviftad av 1900-talets litteraturteoretiker som ännu en naiv humanistisk illusion. Istället för att på djupet studera varför vi berättar och alltid har berättat nöjer sig narratologer med att beskriva hur berättandet går till medans postmodernister och posthumanister går till attack mot stora och små berättelser under befrielsens fana. Det finns inget subjekt! De stora berättelserna förslavar dig! Gud, författaren och människan är död!

Ja. Ricouer håller med på alla punkter utom möjligen Guds död, vilket förblir en tolkningsfråga för honom. Han håller med för han håller med nästan alla. Sådan är han, öppen, dialogisk, dialektisk, han lyssnar noggrant och svarar respektfullt och hans resonemang blir alltmer lärda, pregnanta, komplexa och övertygande. Det är svårt att hänga med en sådan intellektuell plasticitet, svårt att hitta ett fäste i en sådan inkorporerande och expanderande lära. Men så här tror jag han föreställer sig relationen mellan liv och berättelse.

För Ricoeur är berättelsen, i alla dess olika uttryck, en del av människans livsform, en lösning på hennes förvirring efter att ha blivit utkastad i ett mänskligt vara. Fast i tidens ständiga flöde men förbannad med ett minne, omsluten av rummets ändlösa rader av ting och upptagen i den mänskliga gemenskapen och ställd inför Den Andre vänder hon sig begynnelsen inte till filosofin eller matematiken, utan berättelsen för stöd. Genom berättelsen tolkar hon världen, och genom berättelsen hanterar hon de paradoxer förnuftet inte kan lösa.

Genom berättelsen lär hon sig att det mänskliga livet inte är den sammanlagda summan av olika händelser och handlingar utan att det går att skapa eller finna ett samband mellan dem, strukturera dem och bli till ett större helt. Att tiden inte är ett konstant flöde utan att allt har en början och ett slut. Hon lär sig om handlingars effekter och orsaker, om nödvändighet och slump, om skillnaden mellan att handla och vara offer för en handling.

Allt detta sker genom berättelsens märkliga funktion som Ricouer kallar emplotment och Aristoteles kallade Muthos. Emplotment är den process som skapar syntes mellan oförenliga element, såsom skillnad och enhet, tidens flöde och tidens spår, nödvändighet och slump.

Man vill så klart invända och säga att just det, det är ju det som skiljer berättelser ifrån verklighet, allting har en mening där, men i verkligheten är det inte så. Ricoeur svarar: världen är full av mening, faktiskt bär den på ett överskott av mening (det är därför vi alltid kan finna ny mening, något kan få en ny mening), och vi kan inte låta bli att söka den, tolkningen är en del av vårat väsen, vår livsform och berättelsen är vår enda väg till försoning med denna livsform.

Istället för att dödförklara eller desperat hålla fast vid det stabila subjektet, det rationella cogitot, bör vi bejaka berättelsens möjlighet att ge oss en narrativ identitet, som hela tiden kan omförhandlas och ges ny mening på samma vis som en bok förändras vid varje läsning. Detta genom att lära oss av berättelsens sätt att komponera och strukturera de element som utgör dess liv. Vi måste bli både både berättaren och hjälten i våra egna liv (men vi kan aldrig bli författaren, den distansen är förbehållet Gud). Väl där kan vi börja att lära av andra ”fiktiva” berättare och hjältar vilka ger oss möjligheter att bli.

Istället för ett ego förälskat i sig själv inträder ett själv instruerat av kulturella symboler, av vilka de första är berättelserna som överlämnats till oss via vår litterära tradition. Och dessa berättelser ger oss en enhet som inte är substantiell utan narrativ.

Vad jag tycker om allt detta vet jag inte ännu. Kanske återkommer jag.

/Robert

 
X