Gå till sidans huvudinnehåll

Promenad över den cybernetiska ängen

30 maj, 2014

I like to think (and

the sooner the better!)

of a cybernetic meadow

where mammals and computers

live together mutually

in programming harmony

Richard Brautigan, (1967)

 

Cyberspace – eller cyberrymden på svenska – är en alternativ beteckning för det världsomspännande nätverk av ihopkopplade datorer som vanligtvis kallas internet. Cyberspace antyder utsträckning i rummet, en utsträckning avskild från den fysiska värld där kroppar äter, rör sig och rör varandra, vilket är en föreställning som möjligtvis är något förlegad i dag, då gränsdragningen mellan det vi gör på nätet och det vi gör IRL har suddats ut, när samhället och alla dess instanser tar allt mer plats i cyberrymden.

Men cyberspace är ett begrepp med en historia. Vi kan gå tillbaka till det tidiga nittiotalet då begreppet först användes som en metafor för, och en synonym till, det då framväxande internet. Eller längre bak, till åttiotalet då cyberpunkförfattaren William Gibson gav neologismen spridning genom sin populära cyberpunkroman Neuromancer, men då med hänsyftning på det vi idag kallar virtual reality – simulerad verklighet. För att förstå någonting inte bara om begreppet, utan om cyberrymden i sig, om internet och dess utopiska konnotationer, om hur det kommer sig att vi idag ser på internet som vi gör, behöver vi dock gå längre tillbaka. Femtiotalet är en bra utgångspunkt. Vi ställer in tidsmaskinen.

Fast vi har inga tidsmaskiner, bara arkiv, dokument, böcker, minnen. Så jag läser Fred Turners From Counterculture to Cyberculture. Stewart Brand, the Whole Earth Network, and the Rise of Digital Utopianism. Författaren spårar influenser och syr ihop trådar till ett tätt narrativ om hur idéer som utvecklades och anammades inom det amerikanska försvaret under kalla kriget, när atombombshotet var som störst, sedan kom att övertas och omhuldas av några individer som genom flitigt nätverkande påverkade den amerikanska motkulturen på sextio- och sjuttiotalet. Att hippiekulturen och de självförsörjande kollektivbyar och alternativa tillhåll som uppstod under den här tiden skulle ha varit befolkade av naturälskande teknofober är helt enkelt inte sant; faktum är att det var här den moderna kulturentrepenören föddes, utan en smartphone i handen. De ekologiska idealen var redan tidigt sammanvävda med de teknoutopistiska.

Den främsta anledningen till detta stavas cybernetik. Cybern, med rötter i grekiskan, betyder styrman, ledare, och cybernetiken är en vetenskap som studerar komplexa system och hur de kan styras och kontrolleras. På femtiotalet jobbade matematikern Norbert Wiener för det amerikanska försvaret. Under de krav och förutsättningar han mötte där utvecklade han – inspirerad av medieteoretikern Marshall McLuhan – ett sätt att se på komplexa system som informationsflöden som ständigt utvecklar sig själva genom feedback, och vars mål är att upprätthålla homeostasis, det vill säga jämvikt. Själva vokabulären i det här tankesättet är ett interdisciplinärt hopkok av fysiologi, maskinteknik och sociologi, och det kom också att användas inom det nya interdisciplinära sätt att arbeta som växte fram i det amerikanska försvaret under och efter andra världskriget. Cybernetiken är ett sätt att studera människor och maskiner som analoga system, som informationsflöden, och togs i första hand fram för att göra beräkningar inom flygförsvaret. Med sin andra bok om ämnet, The Human use of Human beings, träffade dock Wiener en nerv i tidsandan och den blev läst inte bara av vetenskapsmän utan nådde popularitet i breda kretsar i USA.

Samtidigt växte unga människor upp och såg hur det samhälle som fött dem inte fungerade. Det hade utvecklat atombomben, som nu även fanns i händerna på Sovjetunionen, och deras liv var i fara på flera plan: om de överlevde kärnvapenhotet ville de inte växa upp för att finna sig leva samma gråa mekaniska liv som sina föräldrar. Och i deras strävan efter antiauktoritära sätt att leva på blev cybernetiken snart en grund att stå på: information sprids inte längre uppifrån och ned i stela system, utan flödar runt; alla i systemet är lika viktiga, människor som djur som teknik. För den del av ungdomsrevolten på sextiotalet som fokuserade mer på a revolution of the mind, på introspektion och uppfinnande av nya sätt att leva och skapa på snarare än direkt politisk aktion, blev cybernetiken en praktisk metafor, eller kanske en plattform varifrån metaforer kunde konstrueras. På den amerikanska västkusten anordnades festivaler där människor, lockade av visioner om ett liv helt annorlunda än de gråa förutbestämda drönarliv de såg sina föräldrar leva, tog LSD samtidigt som de interagerade med olika former av teknik, äldre och ny – mikrofoner, projektorer, filmkameror; de dansade och kunde se sig själva dansa vidare på skärmarna i till synes oändliga feedback loops. Gränserna mellan det sociala och det biologiska, mellan kropp och själ, du och jag, suddades ut under en helg.

Turner skriver det inte rakt ut i sin bok, men jag har någonstans läst påståendet att utan LSD hade cybernetikens inflytande aldrig blivit så omfattande som nu är fallet. Drogen gav en stor grupp unga människor direkta erfarenheter av den subjektsupplösning som teorier bara kan tala om i klumpiga termer, och cybernetikens hypotes är en världsbild som beskrev deras upplevelse bättre än den de ärvt av sina föräldrar. LSD är liksom datorn och internet en teknik utvecklad inom den amerikanska krigsindustrin, men precis som cybernetiken adopterades drogen alltså av den hippiekultur som skulle komma att spela en avgörande roll i datorteknologins utveckling från skrämmande, själlösa maskinmonster, till utopiska verktyg för att skapa en fri och holistisk världscommunity. Både Stewart Brand och författaren Timothy Leary förutspådde att internet skulle bli det nya LSD.

Stewart Brand är, åtminstone enligt Turners historieskrivning, nyckelfiguren för att förstå den här utvecklingen. Han var en av de ungdomar som växte upp under atombombshotet, och i sin längtan efter andra former att leva och verka på förvandlade han sig till den kanske allra första kulturentrepenören och nätverkaren – ett emblem för den senmoderna människan. Brand läste Wiener och andra teoretiker som vidareutvecklade systemteorin och cybernetiken, och han fann i dessa sätt att föreställa sig människan som informationsflöden ett friare och mer tillåtande sätt att förhålla sig till världen. Han reste runt i USA, åkte med i Ken Keseys psykedeliska skolbuss, tog LSD i laboratorium innan det förbjöds, bodde med amerikanska urinvånare, närde en dröm om ett mer genuint sätt att leva inspirerat av artonhundratalets cowboys och indianer, inte utan inflytande av artonhundratalets transcendentalister, Emerson och Thoreau. I allt sitt kringresande mellan universitet, konstnärer, indianbyar och – senare på åttiotalet – bland programmerare i Silicon Valley, började han knyta kontakter som han använde för att grunda The Whole Earth Catalog; en trycksak som oscillerar mellan att vara en bok, en postorderkatalog, en manual och ett forum. Katalogen erbjöd alla de amerikaner som lämnade förorterna och städerna för att bygga egna kollektivbyar en begriplig samling av information om de verktyg de behövde för att omskapa sig själva och sina liv. Katalogen gjorde, i enlighet med den cybernetiska hypotesen att allt är information, inte skillnad på böcker och rent fysiska verktyg som hammare, ryggsäckar och datorer. Brands idé var att genom tekniken ska människor kunna förändra sitt medvetande och bli mer hela, harmoniska personer.

Katalogen gjorde storsuccé och såldes i miljontals kopior, blev till ett nätverk, en plattform varifrån Brand gick vidare till att starta nya projekt. När de moderna amerikanska nybyggarna så småningom misslyckades – de flesta byarna var avbefolkade mot slutet av sjuttiotalet – så flyttade Brand blicken mot den teknikutveckling som skedde samtidigt, inte lång ifrån San Franciscos stränder. Datorn – den skrämmande maskin som 1968 hade varit föremål för de amerikanska studenternas kritik under revolterna, då de deklarerade att de inte ville förvandlas till själlös mekanik i ett krigiskt samhällssystem – hade nu utvecklats till att bli mycket mindre och kraftfullare än bara tio år tidigare. Med sin grund i cybernetiska tankesätt, som spred sig i hippierörelsen och blandade sig med en fascination för österländska holistiska religioner och resulterade i en introvert motkultur som helt frånsade sig 68-rörelsens politiska ambitioner, föll det sig naturligt för Brand att den nya tekniken skulle bli ett sätt att befria sig från systemet.

Turner visar med en oerhörd detaljrikedom hur ett nätverk av människor från så skilda institutioner och icke-institutioner som det amerikanska försvaret, universitetens laboratorier, hippiekollektiv, konstnärsgemenskaper, LSD-kulturen, Silicon Valley och senare företagseliten, samverkade till att inte bara utveckla hård- och mjukvaran till datorerna, utan även utveckla ett språk för att beskriva de främmande maskinerna så att de snart framstod som allt mindre främmande och allt mer som verktyg för individens frigörelse och samhällets räddning. Brand stod här i centrum genom att med sina kontakter från både motkulturen och teknikvärlden skänka de olika sfärerna en del av varandras legitimitet och ideal. Faktum är att de främsta utvecklarna bakom de tidiga protokollen för internet var uttalat inspirerade av The Whole Earth-katalogens layout och hur den fungerade inte bara som informationskälla utan även som ett forum, där användare kunde skriva in och dela med sig av sina erfarenhet och recensera verktygen. Brand hade även ett finger med i spelet när världens första konferens för hackare arrangerades 1984, och bidrog till att förändra bilden av hackare från asociala potentiellt farliga teknofiler, till intelligenta, etiskt drivna entrepenörer. Information wants to be free, lyder mantrat som spreds sammanvävt med mystiken kring hackarna.

När internetteknologin utvecklades ärvde den alltså motkulturens ideal, men – och Turner är noga med att påpeka detta – denna motkultur hade redan vänt sig från det politiska och mot den introverta förändringen av det egna medvetandet. Eftersom ”vi alla är en”, som det cybernetiska synsättet framhåller (vilket korrelerade med den i väst allt populärare buddistiska läran), och eftersom hierarkier är förkastliga, sågs politiska lösningar som en del av det gamla systemet. Turner visar hur detta motkulturens vändande bort från politiken till jaget senare förs över till och legitimerar den nya ekonomin, den som växer fram tillsammans med internet, informationsekonomin. Genom kopplingarna till motkulturen kunde de framgångsrika entreprenörerna som hängde på WELL – Whole Earth ‘Lectronic Link, den allra första webbcommunityn – fortsätta att känna sig som sociala revoltörer även när de tjänade mycket pengar. Den historia Turner skriver visar på hur några sammanvävda nätverk av framgångsrika akademiker, forskare, ingenjörer, hackare och entreprenörer omskapar samhällets syn inte bara på teknik och datorer, utan även vår syn på oss själva som individer och på det samhälle vi lever i.

Till viss del handlar utvecklingen om ord, om metaforer som nästlar sig in i våra tankar tills de utgör grunden för hur vi talar om och tänker på saker. ”Genom att göra huvudet till världens begynnelse och ände”, skriver det franska filosofkollektivet Tiqqun i boken Cybernetikens hypotes, ”har cybernetiken tillförsäkrat sig en position som alla avantgardens avantgarde, det som alla kommer att jaga efter för all framtid. Den upprättar nämligen en fullständig enhet mellan liv, tanke och språk”. I sin bok kritiserar de cybernetikens hypotes samtidigt som de visar på hur den, likt ett hastigt förökande virus (för att använda en misstänkt analogimetafor), spridit sig och tagit över liberalismens plats som hegemoniskt ideal – idag lever vi, menar Tiqqun, i en cybernetisk värld som strävar mot harmoni, och där alla motsägelser och konflikter absorberas in i systemet. Även de allra flesta formerna av motstånd, av socialism, är idag cybernetiska och därför bara reproduktioner av det rådande systemet. Om det nu är så, innebär det att Stewart Brands nätverkande har lämnat något större spår än han själv kunde ana när han 1967 satt på ett hustak i San Francisco, hög på LSD, och kom på idén, att om NASA släppte en bild på jordklotet taget utifrån rymden skulle människorna som såg den förstå att vi alla är en. Turners bok handlar i grund och botten om detta skifte i den semiotiska väv som spänner över samhället vi lever i – om hur betydelser förändras och överförs mellan olika betecknade genom metaforer och det Turner kallar kontaktspråk, ett blandspråk av mixade vokabulärer som användes i de interdisciplinära samarbeten inom det amerikanska försvaret där Wiener verkade. Det Brand och de andra i nätverken kring honom gjorde var att skapa användbara metaforer för hur vi tänker kring oss själva och kring teknik. Som Tiqqun påpekar omskapar den cybernetiska hypotesen – att människa, maskin, teknik och natur är utbytbara former av system – vårt sätt att tala och tänka och därmed vårt sätt att vara och verka.

De före detta hippies som blev nyckelpersoner inom den framväxande IT-branschen – däribland John Perry Barlow, skribent och poet som var med och grundade Electronic Frontier Foundation – tog stöd i sina ungdomsupplevelser när de började skapa metaforer för internet, detta tekniska under som nu lovade dem den frihet de inte hade hittat på landsbygden. Internet kallades först för en global by – a global village – och sammanförde på så vis sjuttiotalets ekologiska ideal med de tekniska. Barlow jämförde PC:n med artonhundratalets vilda västern: “[the minicomputer] has a lot in common with the nineteenth-century West. It is vast, unpadded, culturally and legally ambigious, verbally terse … hard to get around in, and up for grabs”. Senare blev internet Cyberspace, en sfär bortom statlig kontroll, ”a nation of the mind” som Barlow uttryckte det i sitt ”A Manifesto for the Independence of Cyberspace”. Turner visar hur libertarianska ideal om en minimal stat gjorde internet till en utopi. En intressant sak som han inte direkt tar upp är att sättet Barlow och de andra röster han citerar från det tidiga WELL talar om internet som en kroppslös plats återskapar den gamla, kartesianska uppdelningen av kropp och själ, som under nittonhundratalet annars förlorat sin trovärdighet. Kropparna blir för IT-visionärerna inskränkande bihang, fängelser att fly ifrån. I How We Became Posthuman. Virtual bodies in Cybernetics, Literature, and Informatics skriver kemisten och litteraturprofessorn Katherine Hayles att hon blev förvånad när hon började läsa böcker om robotar och artificiell intelligens och insåg att annars intelligenta författare skrev utifrån en tro på att intellektet kan skiljas från kroppen. Anledningen till detta märkliga felslut visade sig vara cybernetiken, och dess underliggande antagande att allt kan talas om i termer av kommunikation och information.

Och visst är det som Hayles säger, kroppen glöms lätt bort i filosofin och teorin. Även de som låg bakom IT-boomen var med få undantag vita män med genomskinliga normkroppar, någorlunda befriade från de funktioner och attribut som tenderar att dra uppmärksamheten från det ”rena” intellektets regioner till de kroppsliga, förkroppsligade. Men var någonsin nätet den fantastiskt kroppslösa rymd IT-pionjärerna drömde om? En plats där alla intellekt möts på lika villkor, befriade från köttvärldens förhinder och fördomar? Turner tar upp flera exempel på kvinnor som redan på WELL:s tidiga dagar mötte minst lika mycket sexism i uppkopplat som frånkopplat tillstånd. Och idag är internet inte längre lika textbaserat, utan lever till stor del av bilder. Facebook –kroppen är ständigt synlig, åtminstone med den del som är närmast förknippad med intellektet och det individuella uttrycket. Men jag minns hur jag som tonåring i mitten av nollnolltalet kunde försvinna ut i cyberrymden i timmar utan avbrott, hur jag bytte skepnad från klumpig kroppsosäker femtonåring till en självsäker tauren druid, en komänniska med förmåga att skapa allianser med djur. Var det kall vinter utanför fönstret kunde jag i den virtuella världen flyga på en grip till varmare breddgrader. Piratbyn i Stranglethorn Vale var ett ljusterapirum; en resa till Karibien utan att röra sig bort från kontorsstolen. Dold bakom min håriga avatar kunde jag vara vem som helst, precis som de andra jag mötte i den del av cyberrymden som kallas Azeroth. Nyligen publicerades en avhandling som studerar hur hjärnan påverkas hos människor som spelar World of Warcraft. Resultaten visar att hjärnans struktur förändras av spelandet, att avataren har större relevans för spelarens känslor och identifikationsprocess än hens familjemedlemmar, och att avataren kan vara en viktig del i att stärka spelarens självförtroende.

Men man kan dö av att glömma bort sin kropp framför en datorskärm. Unga människor har kollapsat efter att ha sugits in i World of Warcrafts och Starcrafts alternativa världar. Precis som att de virtuella världar som William Gibson skrev om på åttiotalet då framstod som skrämmande platser där spelarna kunde gå förlorade, blir även dagens datorspel farliga när glappet mellan fiktion och verklighet sluts och kroppen hamnar emellan. Kanske är virtual reality en del av lösningen på det problem med kroppsglömskan som med cybernetikens informationsflöden sprider sig över vår postmoderna värld. Det tror åtminstone Jaron Lanier, pionjär inom virtual reality och en av åttiotalets IT-visionärer som sedan millenieskiftet skiftat sida och nu tillhör cyberkritikerna. I böcker och artiklar pekar han på farorna med Googles informationsmonopol och den, som han kallar det, antihumanistiska tendensen inom IT-världen. När hans forskarteam lekte runt med en simulator och upptäckte en bugg i systemet som gjorde att användarens hand blev flera kilometer lång, upptäckte de också en annan slags bugg – eller kanske snarare en grundläggande förmåga – i den mänskliga hjärnan som gör att den kan känna igen och acceptera främmande kroppsdelar som sina egna. Detta öppnar upp för nya, lekfulla sätt att förhålla sig till kroppar, en cyborgteori som inte bara förhåller sig till intellektet utan erkänner våra kroppsliga varan och låter oss utforska nya möjligheter inom köttets vidgade ramar. En flyktlinje som sicksackar mellan teknoutopisterna och transhumanisternas drömmar om att ladda ned mänskliga medvetanden till datorer och de gammelhumanistiska teknofobernas sammanhållna subjekt.

*

Nog är det typiskt: jag börjar i cyberrymdens historia, och hamnar uppe på oraklets klippa, försöker speja ut i framtiden. Teknikens exponentiella utveckling föder framtidsvisioner, så har det nog alltid varit. Och kanske har Slavoj Zizek rätt när han säger att det farliga med vår tid är att den saknar utopiska drömmar. Det är på en föreläsning med Alexander Bard som jag möter det påståendet, han besöker Kungshuset i Lund för en föreläsning om internets metafysik under tiden jag jobbar med den här texten och jag får reda på att föreläsningen ska hållas en halvtimme innan det börjar genom den gamla vanliga mun-mot-öra-metoden. Jag går dit nyfiken, men osäker på vad jag har att förvänta mig.

Essensen i föreläsningen kan kokas ned till en speedad redogörelse för ”individens” konstruktion – skapad, enligt Bard, av Descartes med världshistoriens mest kända tweet cogito ergo sum – och dess sammanbrott, samt en skiss över den postnihilistiska samtidens behov av en modern metafysik. Varken gud eller individen duger att projicera våra önskningar och förhoppningar på. Och när Bard beskriver Burning man, en festival i Nevadaöknen där människor samlas en vecka varje år för att festa och ta droger i en karnevalisk yra, och hur detta blivit en plats för internetföretag som Google och Twitter att nätverka och rekrytera, inser jag att den motkulturella, drogliberala och andligt frisinnade stämning som rådde i Silicon Valley under tiden för internets födelse och barndom aldrig har försvunnit. Och om man tittar på Googles inofficiella motto – Don’t be evil – och deras olika metoder för att skapa bilden av sig själva som sociala entreprenörer som flödar pengar in i välgörenhetsfonder, så kan man se att trots att grundarna inte ens var födda 1968, har de sugit upp de ideal som Brand, Barlow med flera traderade vidare. Även de libertarianska tendenserna från IT-boomens nittiotal omhuldas; samtidigt som de startar välgörenhetsfonder gör Google allt de kan för att betala så lite skatt som möjligt. Jag tänker att när ett gigantiskt multinationellt företag har Don’t be evil som motto känns det ungefär lika tryggt och trovärdigt som när en människa hävdar att hen är mycket ödmjuk.

Bard avslutar sin föreläsning med att ställa en fråga: Kanske är internet gud? Det är en radikal metafysik han föreslår, men kanske mer anpassad för nutiden än exempelvis de abrahamitiska religionerna. Så har vi gått från internet som en drog, till internet som en plats, till internet som en möjlig gud. Hur metaforerna för internet skapas, används och ändras är kanske lika viktigt att lägga märke till som hur tekniken i sig utvecklas. En bekant till mig, insatt i internetfrågor på EU-parlamentarisk nivå, har reflekterat över att prefixet ”cyber” idag står för allt det som är spännande och lite skrämmande med internet. Hackare, deep internet, mörka outforskade rymder eller havsdjup. Cybersex, cyberhot. Då framstår det mer neutrala prefixet ”e-” som behändigare, fri från den historia, de ideal och metaforprocesser som ”cyber” bär med sig, fri från den etymologi som minner om styrning, om kontroll. För vem är det som styr, och vad? Oavsett om det är våra medvetanden eller mer djupliggande processer som får oss att fatta beslut om vad vi gör på internet, vilka sajter vi väljer att besöka och vad vi skriver till vem, så finns det de som samlar informationen, lagrar den, och försäkrar oss om att det är för allas bästa. Don’t be evil.

Men i From Counterculture to Cyberculture visar Turner tydligt att hippiekollektiven alla så småningom föll samman, inte på grund av sina visioner – de lever vidare, utspädda – men på grund av misstaget att förväxla politik och medveten demokratisk styrning med gammal ondska. För när en kollektiv politik saknas är det alltid de individer med mest karisma, störst nätverk och oftast även manligt könsorgan, vit hud och trygg medelklassbakgrund, som tar ledningen – Stewart Brand är bara ett bland många exempel i Turners bok – samtidigt som de gör allt för att dölja att det är de som styr. Resultaten är inte trevliga. Cybernetikens mål är harmoni, och politik kräver konflikt. Och eftersom cyberrymden är cybernetiken inkarnerad i fiberoptikkablar och gränssnitt i människornas händer, kan det vara en idé att titta på hur den till synes fritt flödande informationen erbjuds och används. Men även om flera av de tidiga internetivrarna börjar bli skeptiska och försöker distansera sig från det digitala är det nog alldeles för tidigt att tala om internets misslyckande. Kanske är det snarare dags att formulera nya drömmar kring cyberrymden, drömmar som inte glömmer bort kropparna och deras behov av politik, av gemensamma beslut som inte bara fattar sig själva i en cybernetisk harmonidröm. Vi strövar alla omkring på den cybernetiska ängen nu, den är inte längre tydligt avgränsad från de gamla betesmarkerna. Just därför bör vi fråga oss: vad gör vi där, vad bygger vi, vilka relationer utvecklar vi? Vilka utopiska visioner vill vi plantera i den organotekniska myllan?

 

Sofia Roberg

 
X