Gå till sidans huvudinnehåll

Peter Nádás – Parallella historier, del II: I nattens djup

30 maj, 2014

Kritik parallella-historier-del-2-i-nattens-djupSofia Roberg

Peter Nádás – Parallella historier, del 2: I nattens djup

Albert Bonniers förlag

Översättning Maria Ortman

 

Vikten av att minnas förra århundradet och försöka se igenom mörkret som då vävdes över kontinenterna blir inte mindre för att åren efter millennieskiftet blir fler och fler. Tvärtom känns det viktigare än någonsin att komma ihåg vad människan är kapabel att göra i olika ideologiers namn, i och med de framsteg främlingsfientliga partier återigen gör runtom i Europa. Att lära av sina misstag verkar vara ett meningslöst imperativ i en snabbt föränderlig och allt mer osäkrad värld, där många vill finna enkla och konsekventa förklaringar på komplexa problem, finna någonting som skapar mening och ger gemenskap i en överindividualiserad tid. För en oroväckande stor grupp människor framstår nationalismen som ett sådant kitt.

Inte minst i Ungern har man under de senaste åren sett en ökande nationalistisk iver och ett underminerande av det vi kallar mänskliga rättigheter. Budapestfödde Peter Nádás mastodontroman Parallella historier känns därför särskilt angelägen just nu, även om han påbörjade detta sitt magnum opus redan för tjugo år sedan, när muren föll och kalla kriget långsamt tog slut eller frystes ned och stuvades undan. Parallella historier är raka motsatsen till ideologiernas förenklande strukturering av verkligheten: den utgörs av en komplex textväv som binder samman människoöden i nittonhundratalets Europa, framför allt koncentrerade till Budapest och Berlin, som alla har det gemensamt att de påverkas mer eller mindre direkt av de krig som präglade förra århundradet och de sentiment som hörde därtill.

Men det är inte bara på det tematiska planet som Nádás gör upp med nittonhundratalet och vad det representerar i form av nationalism, krigshetsande och borgarklassens förfall. Nádás har uppenbarligen ambitionen att skriva en bred episk berättelse på ett helt annat sätt än artonhundratalsromanen eller den form som man ser i det amerikanska litteraturfältet, en tradition som stödjer sig på en kraftig förenkling och strukturering av verkligheten i huvud- och bihandling, en uppdelning av romanpersoner i protagonist- och perifera figurer. Läsaren får följa ett virrvarr av olika människoöden som ofta flätas ihop men ibland bara tangerar varandra; den som är en perifer bifigur i ena stycket kan i nästa stycke mycket väl få sin psykologi och privata historia dissekerad av berättarrösten. Nádás gör en slags topografi av den mänskliga psykologin som är kanske är så långt ifrån förenklande det går att komma inom romanformens tänjbara men ändå befintliga gränser.

Nu finns romanens andra band tillgängligt i svensk språkskrud skickligt sydd av Maria Ortman, med undertiteln I nattens djup. Även om Parallella historier är relativt avhierarkiserad till sin form i den mening att läsaren får följa ett garntrassel av människoöden, är det dock oundvikligen några av dessa öden som framstår som huvudspår i romanen, några unga föräldralösa män (Nádás förlorade båda sina föräldrar som barn) vars öden berättaren ständigt återkommer till. I I nattens djup är det framför allt Ágost vi får följa, hans tonår på femtiotalet och tidiga tjugoår en bit in på sextiotalet i ett Budapest präglat av kalla kriget. Han famlar både bokstavligt och bildligt i mörkret i jakten på en identitet, på ett autentiskt jag att luta sig tillbaka mot, men stöter hela tiden på motsägelser i sig själv – ”Det var som om hans själ eller tänkande hade egenskaper som låg utanför hans personlighet”. Han driver runt bland kärlekssökande män på Margaretaön i en närmast surrealistisk skildring som tränger så djupt in i psyket såväl som i kroppen, att man som läsare lätt får svindel av avgrunderna som öppnar sig i texten. Till slut framstår Ágost även för sig själv som inget annat än en mottagare för sinnesintryck, en rörlig punkt, ett upplöst subjekt.

Ett annat öde som framträder tydligt i detta andra band är arkitekten Madzars. Hans samtal med fru Szemsó – en judinna som vill låta honom inreda sin psykoanalytiska mottagning någon gång på trettiotalet – fyller sin funktion i den intrikata berättelseväven samtidigt som det skapar en metanivå där Nádás diskuterar sitt förhållningssätt till romanbygget. Är det arkitekturens form som ska anpassas till psykoanalysens innehåll, eller vice versa? Är ett samarbete dem emellan överhuvudtaget möjligt? Ett finstämt samspel tonar fram, samtidigt som en stark och förbjuden passion växer mellan psykoanalytikern och arkitekten. De har kommit överens om att ”de borde lyfta ut den psykoanalytiska mottagningen ur det klassiska, nästan obligatoriska halvdunklet”, vilket jag läser som en parallell till Nádás försök att med en fotografs detaljsinne exponera det mänskliga psyket. Och när Madzar säger att ”visserligen kan man inte utan vidare titta in och se ut överallt, men under vissa förutsättningar är rumsytan ändå inte oöverskådlig” ser jag hur Nádás reflekterar över sitt verks begränsning och potential.

När första delen av romansviten kom ut häromåret läste jag den med blandade känslor, delvis besviken då jag fann boken en aning långrandig, eller snarare obegripligt besatt av människokroppen. Nádás tidigare karriär som fotograf märks som sagt i hans berättarteknik, inte minst hans användande av zoomen: växlande mellan mikro- och makroperspektiv, men också mellan psyke och fysisk kropp, berättar han om både sexuella möten och fantasier och toalettbesök med en fascinerande/äcklande detaljrikedom och skärpa. Han har själv sagt i en intervju att han var trött på att kroppen alltid utestängts från de litterära rummen och ville låta den ta plats i sitt livsverk – men som sagt var det tjugo år sedan som Parallella historier började växa fram, och kanske är det därför som hundra sidor långa sexscener och skildringar av homosexualitet känns något mindre revolutionerande och något mer uttröttande än de var tänkta från början. För även om jag efter att ha läst I nattens djup verkligen förstår den djupare innebörden av att kroppen ges så mycket utrymme – nämligen att Nádás vill riva ned bilden av människan som en rationell hjärna i en glasburk, problematisera individualismen och föreställningen om det autonoma subjektet – så tycker jag fortfarande att vissa partier snarare känns effektsökande än effektfulla.

Men detta är en ganska mild invändning mot en i övrigt imponerande välskriven, men knappast välvillig, roman. Dess förtjänster framstår nu klarare efter andra delen, inte för att mönstret klarnar och trådarna börjar vävas ihop, utan just för att detta inte sker. För Nádás vägrar som sagt tämligen konsekvent anpassa sig till den realistiska romantraditionens uppdelning i huvud- och bihandling, protagonister och perifera figurer. Parallella historier är istället snarast hyperrealistisk, i det att Nádás motsätter sig de grova förenklingar eller åtminstone urvalsprocesser och funktionella uppstrukturaliseringar av livet, av människans psykologi och historiens gång, som annars är gängse i större romanverk. Här serveras istället en brokig, utjämnande gryta av livsöden, och själva kärnan, tycks det mig, är alltså denna kritik av det liberala humanistiska subjektet, av föreställningen om människan som autonom och rationell. Hos Nádás är inga karaktärer rationella; en del av dem önskar de var det eller inbillar sig att de är det, men genom sonderingen av personernas inre liv visar Nádás hur människan inte styr sig själv utan ofta drivs till handlingar av något som inte riktigt går att definiera, av kraftiga irrationella underströmmar som flyter inom var och en av oss, och som driver individer mot varandra som trästockar i en flod.

Jag kommer att tänka på en BBC-dokumentär om en matematiker som är ute efter svaret på medvetandets gåta; i sitt sökande lånar han ut sin hjärna för ett experiment som går ut på att han ska trycka på en av två knappar. Det visar sig att forskaren som samtidigt studerar hans hjärna i en CT-scanner kan se vilken knapp han bestämt sig för hela sex sekunder innan han själv blivit medveten om sitt beslut och verkställer det.

Detta är inga splitternya forskarrön, men det är en bra illustrering av medvetandets mycket ytliga funktion hos människan, och denna kunskap har Nádás alltså på sätt och vis gett en litterär form i och med Parallella historier. Han försöker medvetet hamra sönder de sista spillrorna av det liberala humanistiska subjektet, myten om den autonoma individen som har kontroll över sitt eget liv. Nádás skildrar med en hisnande detaljkänsla skiftningar i romanpersonernas psyken, utan att upprätthålla en gräns mellan det fysiska och det metafysiska: de kroppsliga behoven är ständigt närvarande, på de fyrahundrafemtio sidorna hinner en hel del kroppsvätskor rinna: kiss, sädesvätska, kvinnliga ejakulationer och hjärnsubstans.

Den stora behållningen hos Parallella historier är att den tänjer på gränserna för hur mycket av livets komplexitet en romanförfattare kan överföra till sin text och samtidigt skriva en läsbar, underhållande berättelse. Denna bejakning av det obegripliga, irrationella och flödande som är människan och historien är i sig en motkraft mot den främlingsfientlighet och nationalism som samtidigt tematiseras i skildringarna av judehat och krigshetsande. Det finns även en smärtpunkt framskriven i insikten att det är samma drivkraft som föser oss in i den oskyldiga, passionerade kärleken till en annan person, som ligger bakom betydligt mindre oskyldiga passioner – som hos kaptenen Bellardi, Madzars barndomsvän som försöker värva den senare till ett underjordiskt ultranationalistiskt och tyskvänligt samfund strax innan andra världskrigets utbrott, eller den extremt våldsamma och ömsesidigt utnyttjande kärleksaffären mellan krigsfången Kröger och en samvetslös ungdomsbrottsling.

Nádás har dessutom gjort en gedigen research inför sin roman vilket i slutändan gör den till en sällsam kombination av progressiv form och historiskt innehåll som låter ana en framtida klassiker. Särskilt som ämnena som behandlas i grund och botten är de tidlösa frågorna kring jaget och duet samt den omvälvande, irrationella, kulturskapande och kulturförstörande passionen.

 

Text Sofia Roberg

 
X