Gå till sidans huvudinnehåll

Ordkonst söker bidrag till nästa nummer med tema SPORT

14 november, 2017

“Hur kändes det” frågar André Pops slalomstjärnan efter första åket. Hon tar några djupa andetag, torkar svetten ur pannan, svarar: “Det kändes bra.”

Vi förväntar oss ett samband mellan sporten och språket som nästan aldrig uppstår. Trots att det finns en tillhörande rik och specificerad terminologi så rymmer sporten också många ännu oartikulerade känslor och fenomen – vår upplevelse av den är ofta intuitiv. En idrottare har ett kreativt förhållningsätt till sporten, som kan liknas vid ett slags konstskapande eller en lek där rummet och situationen hela tiden kan formas om, byta riktning och omtoklas. Filosofen Simon Critchley menar att det beror på att idrottare är rumsliga tolkar och tidsresenärer och att det är upp till oss betraktare att tolka sporten. I boken “Vad vi tänker på när vi tänker på fotboll” försöker han hitta ett nytt sätt att prata om fotboll som går utanför de klichéer och den retorik som vi vanligtvis fastnar i.

Simon Critchley skriver:
”– it’s that strange thing about football, as a kid, where you weren’t just playing; you were playing and fantasising at the same time, distancing yourself from yourself somehow.” På samma sätt som rummet och fantasin kan flyta samman i barnets upplevelse av sport så finns även det transcendentala i andra relationer inom sporten. I lagsporter flyter gränsen mellan den enskilda spelaren samman med laget och dess kollektiva rörelse. Även vår förståelse av tid luckras upp under exempelvis en fotbollsmatch. Den annars linjära förståelsen accelererar och decelererar i stället i relation till utvecklingen i sporten.

Sporten kan vara en strävan efter att pressa sina fysiska och psykiska gränser; en möjlighet att gå utanför sig själv, nå en hög upplevelse – både som utövare och betraktare. Kanske kan jakten på världsrekord förstås som ett sätt att vara omänsklig eller odödlig, ett sätt att likt kanonbildningen i litteratursfären rädda sig undan förgängligheten.

Sport kan också fungera som politisk projektionsyta och som speglare av samhälliga konflikter och fenomen. Sammanföll Brexit och Englands nederlag mot Island i EM bara av en slump eller finns det en starkare relation mellan nationaliteten och sportandet? Inför vinter-os i Sotji byggdes hela staden om, men bakom de nyputsade fasaderna dolde sig utnyttjade arbetare, ett auktoritärt styre och en stad som snart skulle lämnas att falla samman. Elfriede Jelinek skriver: “Sport är ett sätt att förtränga samhällets sista dödsryckningar.”

Judith Butler framhåller idrotten som en arena för att utmana och förflytta könets gränser. Hon skriver: “Womens’ sports, which have the power to press the boundaries of gender ideals, not only take place at the cross-roads of conflicting ideals, but constitute one of the most dramatic ways in which those conflicts are staged and negotiated in the public sphere”.

På litteraturfestivalen Textivals tygkassar kan vi läsa: “Texten räddade mig från sporten”. I en debattartikel i Expressen hävdar före detta tennisproffset Nisse Holm med stor emfas motsatsen; idrotten räddade honom från litteraturen. Nu vill Ordkonst gräva ner stridsyxan, gå bortom det nästan dikotomiska förhållandet som finns mellan sporten och litteraturen.

Vi publicerar alla sorters skönlitterära texter, essäer, recensioner och illustrationer. Även sådant som inte är relaterat till temat är intressant. Se bara till att inte skriva med ditt namn i dokumentet då inskickat material bedöms anonymt.

Skicka ditt bidrag till: bidragtidskriftenordkonst@gmail.com senast den 14 januari.

 
X