Gå till sidans huvudinnehåll

Tema Sömn: Onsdagen den 6:e maj 2015 av Louise Hellstrand

22 december, 2016

Jag finner mig vara med min bror i en förkristen stad. Byggnadsmonument i rödbrun sten, murar och ruiner utgör stadssiluetten. Tillsammans står vi och betraktar himlen. I närheten av oss finns en samling människor, även de har blicken riktad mot skyn. Ljungelden väver ett elektriskt nät mot himlavalvet, det blixtrar till med några millisekunders intervaller. Det dånar öronbedövande när det slår ned i marken vi står på.

Sedan kommer regnet. Större vatten – floder – faller tungt ned i gatstenen. Varje nedslag får staden att skälva. De som står i närheten slås undan och flodregnet lämnar gapande hål i marken. Jag och min bror ser skräckslaget på varandra. Staden fylls av vattnet med våldsamma vågor och strömningar som följd. Vi försöker fly och börjar springa längs de vattenfyllda gatorna. Staden faller samman i rasande takt. Ett vatten slår ner precis bredvid oss och får oss båda att tappa balansen. Därefter fångas jag upp av en våg och kastas mot en murvägg. Ett tryck bildas, det känns som jag håller på att slitas sönder, pressas samman. Vågen sköljer bort efter ett tag och jag lyckas samla mig, återhämta krafter och ta mig bort till min bror. Han ligger på rygg en bit längre bort. Han har fått någonting i halsen, råkat svälja något som legat i vattnet. Jag ser hur han kämpar för att få luft och hur röda utslag sprider sig över halsen. Jag vet inte vad jag ska göra.

Jag är medtagen, men lättad, när jag vaknar upp i min säng. Det var bara en dröm. Snart slår det mig dock att jag känner igen upplägget med det stora, våldsamma vattnet. Den här drömmen har drömts förut:

Dream Vision; A Nightmare (1525), by Albrecht Dürer: a watercolour and accompanying text describing an apocalyptic dream Dürer had on the night of 7-8th June 1525. The text reads: In 1525, during the night between Wednesday and Thursday after Whitsuntide, I had this vision in my sleep, and saw how many great waters fell from heaven. The first struck the ground about four miles away from me with such a terrible force, enormous noise and splashing that it drowned the entire countryside. I was so greatly shocked at this that I awoke before the cloudburst. And the ensuing downpour was huge. Some of the waters fell some distance away and some close by. And they came from such a height that they seemed to fall at an equally slow pace. But the very first water that hit the ground so suddenly had fallen at such velocity, and was accompanied by wind and roaring so frightening, that when I awoke my whole body trembled and I could not recover for a long time. When I arose in the morning, I painted the above as I had seen it. May the Lord turn all things to the best.

 
X