Gå till sidans huvudinnehåll

Ödesmättat

16 februari, 2011

Angående exil, tv-serier och fiktionens inverkan på våra rörelser.

För den som jag har ont om pengar och mod men gott om bandbredd och en skön soffa föreslår jag den mentala landsflykten som alternativ till exilens oöde eller resignationen inför marionettisten. Följande tv-serier erbjuder alla möjligheten till en temporär urkoppling från sitt eget öde genom att istället koppla upp sig gentemot dess fiktiva eller semi-fiktiva ödesströmmar (alla av gammal god hamartia-karaktär!): Carlos (Fransk-tysk samproduktion, 2010), State of Play (BBC och Endor Productions, 2003), Jekyll (BBC mfl, 2007).

Risken/chansen med en sådan exil är dock att en omkoppling istället kommer till stånd, eller med andra ord; att den mentala exilens affekter får fotfäste i kroppen och leder till en fysisk exil*. Sådant torde ha hänt förr. Frågan om vilket som kom först; modsen eller ”dom kallar oss mods”, skulle exempelvis kunna frambringa ett svar i den riktningen.

Förbered dig alltså på något av följande öden inför framtiden:

1: Du grips av ett generellt revolutionärt pathos och försvinner ner i närmsta internationellt omspännande terror/aktivist-nätverk. Väl där odlar du som Carlos din äregirighet och cynism för att slutligen överleva ditt liv i väntan på arresteringen. Eller blir du något helt annat, något nytt och oväntat.

2. Du känner den gamla engagerade journalistikens kall och börjar gräva i närmsta kommunfullmäktige efter misstänkta kopplingar mellan ouppklarade dödsfall, storföretag (läkemedels-industrin ligger exempelvis nära till hands för oss skånebor) och korrupta/karriärslystna/renhåriga politiker och offentliga tjänstemän. Du skapar kontakter, förtroenden och till slut upptäcker du att du gräver där du står, att du ligger med bovens/hjältens man/fru och att du förflyttats ifrån medialäktare till spelplan, förvandlats ifrån spelets granskare till spelare och spelpjäs i ett. Eller blir du något helt annat, något oväntat och nytt.

3. Du börjar vakna på morgonen med rispor på händer och armar och smutsiga skor. Du läser i tidningen om ännu en ny laserman och när du granskar titlarna i din bokhylla upptäcker förskräckt att någon klämt in ett ex av SD-kuriren mellan Stevensons Dr Jekyll and mr Hyde och Gellert Tamas bok om Lasermannen. Allting snurrar, vem, vad, hur? Vilken av böckerna är orsaken? Eller är det tv-serien? Eller har det med det omedvetna och göra? Har du i alla dessa välartade år närt en rasist och mördare vid din barm? Hur kan du överhuvudtaget veta vad som är ditt och vad som är inympat i dig, vad som är medvetet förvärvat och valt och vad som är frön för vindar. Förtvivlat kopplar du ur dig ur allt, bränner alla böcker, kastar dator och tv, murar igen brevinkastet och spolar ner mobilen. Det knackar men du öppnar inte. Du täcker för fönstren för att inte utsikten eller solen skall påverka dig. Pluggar igen öronen, stänger ögonen, stoppar alla besmittade tankeflöden. Vilket öde.

Eller blir du något helt annat, något oväntat och nytt.

Robert

* Eller för att försöka tala med Deleuze och Guattari: i mötet mellan konstverkets (tv-seriens i det här fallet) virtuella sensationer (affekter och percepter) och en aktiv (i nietzscheansk bemärkelse) kropp uppstår en oförutsägbar mängd nya affektiva kopplingar varav vissa aktualiseras och andra förblir virtuella. Och exilen, virtuell eller aktuell, är såklart en flyktlinje, ett försök att rymma ifrån ödet och marionettisterna. Det är bara det att flykten aldrig tar slut och att man till slut vill hem. Carlos är en mästare på flyktvägar så länge kalla kriget varar, men så ändras spelreglerna och flyktens frihet förvandlas till vanmakt och inspärrning. Liksom för Josef K sinar krafterna samtidigt som hans karta blir alltmer daterad. Tidens flykt är flyktens värsta fiende, varje exil slutar i hemkomst eller en skamfylld hunddöd. Ingen mäktar med att undkomma ödet i längden, inte ens marionettisterna.

 
X