Gå till sidans huvudinnehåll

Novellskrivaren

11 april, 2017

Författare: Katarina Forssblad

Då jag var strax över trettio år gammal kom en nerv ovanför mitt högra öga i kläm. Jag vet inte vad som förorsakade detta, men i vart fall ledde det till att jag under en period hade ofrivilliga ryckningar i ögonlocket. Många misstog det säkert för tics. Personligen har jag alltid känt ett visst förakt inför människor med tics. Jag har förknippat dessa kroppsrörelser med karaktärssvaghet. Det besvärade mig att jag drabbats av denna åkomma. Än mer plågsamt var det faktum att somliga kvinnor i min omgivning uppfattade blinkningarna som en förförisk gest.

En särskilt komplicerad situation uppstod då jag nyligen hade börjat arbeta på myndigheten och i december månad var inbjuden på julmiddag med avdelningen. Som nyanställd placerades jag mittemot min chef. Hon var en kvinna runt femtio år som jag redan från start hyste stor respekt inför. På min högra sida satt hennes man.

Under middagen uppstod flera kraftiga ögonblinkningar. Jag lade märke till hur den första blinkningen fick min chef att stanna upp någon sekund i sin berättelse. Att det kom en till blinkning i nära anslutning till den första måste ha stärkt hennes misstanke om att gesten var avsiktlig och riktad mot henne. Hon såg på mig och såg därefter på sin man. Tystnaden som uppstod var besvärande men jag lyckades släta över incidenten genom att berätta om en dråplig upplevelse jag erfarit tidigare under dagen, då jag halkat på en isfläck just som jag träffat på en gammal barndomsvän på Medborgarplatsen. Min historia möttes av skratt och jag pustade ut för en stund.

Vidare under middagen ansträngde jag mig för att i den mån det var möjligt rikta min blick mot chefens man, i händelse av att blinkningarna skulle återkomma. Tyvärr föll det sig så att jag vid de tillfällen då jag kände mig tvungen att vända mig mot chefen för att ge en bekräftande nickning för att inte helt utestänga henne ur samtalet, sammanföll med de tillfällen som det ryckte till i ögonlocket.

Mannen blev alltmer avog. Även de minst kontroversiella åsikter jag yppade motsatte han sig. Vid desserten samtalade vi om vargjakt, vilket han påstod sig vara förespråkare för. Argumenten var inte särskilt goda, men såväl jag som min chef lät dem passera oemotsagda.

Måndagen därpå kom min chef fram till mig under förmiddagen och satte sig ner på en stol bredvid min. Hon såg på min dator och på det excelark som låg uppe.

”Hur går det för dig?”, frågade hon.

”Jo tack, det går bra.”

Blinkningarna hade tillfälligt avtagit under helgen och jag kunde obehindrat möta hennes blick utan oro för att upprepa fredagens misstag. Just som jag kände lättnaden över att kunna neutralisera relationen oss emellan, lade hon sin hand högt upp på mitt lår. Först stelnade jag till i kroppen och måste även ha rynkat pannan något, men sedan förlikade jag mig med tanken på hennes hand där. Detta var jag skyldig henne. Hon förflyttade handen längre upp, i riktning mot mitt skrev, innan hon reste sig och gick därifrån.

En vecka senare genomförde vi vårt första samlag (på kontoret men efter arbetstid). Vår sexuella relation varade i nära tre månader till dess att hon såg sig nödgad att avsluta den, som hon uttryckte det: ”För min man och för arbetsklimatets skull”.

Jag kände mig dock aldrig helt bekväm på myndigheten efter detta, och innan sommaren kom hade jag lämnat in min avskedsansökan. Min chef log förstående mot mig då jag gav henne beskedet. Hon lade sin hand på min axel och viskade fram ett ”förlåt, jag förstår att detta är tufft för dig”. Hon såg på mig som om det var synd om mig, och i viss mån hade hon väl rätt.

Den första måndagen av min mer eller mindre ofrivilliga arbetslöshet, steg jag upp vid sju så som jag hade gjort under tiden jag arbetat. Jag hämtade Dagens Nyheter som låg på golvet innanför ytterdörren. Jag satte på kaffebryggaren och slog på måfå upp tidningen. Där hamnade jag mitt i kulturbilagan och ett helsidesuppslag där de utlyste en novelltävling. Feta rubriker löd ”Välkomna med era texter” och ”Läsarnas noveller”. Tidningen skulle under hösten ha en del i kulturbilagan med plats för skönlitterära texter och det stod envar fritt att skicka in sitt bidrag. Jag ska inte säga att det var ett kall, men något åt det hållet.

Så jag började skriva. I juni hade mina ögonblinkningar intensifierats varför jag såg mig nödgad till att hålla mig inomhus då jag satt och arbetade. Märk väl ordvalet jag använder mig av: arbetade. Jag drevs av en plikt att berätta om mina iakttagelser för min omvärld. Tack vare mitt goda självförtroende på den tiden, var skrivprocessen relativt smärtfri. Jag tvivlade sällan på att det jag skrev var bra nog. Istället berikades skrivprocessen av föreställningar om min kommande framgång. När jag skrev riktade jag mig till en bred allmänhet, tanken på den kommande publiceringen var ständigt närvarande. Min första novelltext tog nästan hela sommaren att få klar. Det var en ovanligt varm sommar och jag satt vid mitt skrivbord innanför öppna fönster ut mot Hornsgatan. Ju längre sommaren fortskred desto mer vände jag på dygnet: till slut satt jag mestadels och skrev nattetid.

Jag kom på en lek: jag skulle säga en siffra mellan 1 och 9. På datorn hittade jag en slumpgenerator som frambringade någon av dessa siffror. Den av oss som sa den lägsta siffran ”vann” och fick motsvarande poäng som den valda siffran. Först till tjugo vann matchen. Jag förfinade min taktik, jag spelade ganska så mycket. Till en början spelade jag fegt och valde låga siffror, men insåg snart att det var smartare att spela högt: Trots att jag oftare förlorade så gav de höga siffrorna ett sådant försprång att jag, de gånger jag vann, lyckades få en fördel som gjorde att jag ofta tog hem matchvinsten. Leken var ett skönt avbrott i skrivandet. Jag hade sidan med slumpgeneratorn uppe bakom mitt skrivdokument, och närhelst jag kände att inspirationen tröt, plockade jag fram den och spelade en eller ett par matcher. Jag hade verkligen ordnat tillvaron bra för mig. Nätterna av skrivande och spelande gjorde mig gott och hela augusti förflöt utan några nämnvärda besvärande inslag eller orostankar kring det jag sysslade med eller angående min framtid. När jag tänker tillbaka på det måste det ha varit en av de lyckligaste perioderna i mitt liv.

Under denna period ryckte ögonlocket mer än någonsin tidigare. Jag läste på nätet om behandlingsmetoder och interventioner som hade kunnat få låsningen att släppa. Till slut fann jag en klinik i Gamla stan som injicerade preparatet Botox för behandling vid olika former av spasmer. Tydligen gjorde preparatet att nervimpulser blockerades i de muskler som det injicerades i, vilket kunde minska eller helt förhindra sammandragning av dessa. Jag ringde kliniken och bokade in en tid, i samband med att jag blivit klar med texten och skickat in den till Dagens nyheter. Jag insåg att mina möjligheter till att vara isolerad i hemmet skulle minska om jag nu fick texten publicerad.

Jag hade tur, Dagens Nyheter lät i ett brev meddela att min text var av intresse. Jag kallades till ett möte med kulturchefen redan i början av september. Tre dagar innan mötet hade jag tid på kliniken. Proceduren var snabbt överstökad: jag fick lägga mig på en brits och under en stark lampa som riktades mot mitt ögonlock, injicerades en spruta med nervgiftet rakt in i mitt ögonlock. Det spände till men var på det hela en smärtfri intervention. Sjuksystern som skötte ingreppet informerade mig om att ögonlocket kunde komma att vara svullet under det närmaste dygnet men att det därefter skulle återgå till normal storlek. När jag på kvällen såg mig själv i badrumsspegeln såg jag en smula lustig ut. Ögonlocket var fritt från ofrivilliga ryck, men hängde, liksom slokade ner och täckte största delen av ögat. Nästkommande morgon var det oförändrat. När jag fortfarande inte kunde observera någon skillnad morgonen därpå blev jag orolig. Det var bara en dag kvar till mötet på Dagens Nyheter och jag var minst sagt mån om att det skulle vara återställt till dess. Jag ringde kliniken för att rådfråga dem om tillståndet. En sekreterare gav besked att komplikationen var ofarligt men att det vid vissa injektioner kunde vara så att omgivande vävnad och muskulatur påverkades av behandlingen. Detta var ovanligt, påstod hon, men var inget som gick att åtgärda. När Botox-preparatet slutade verka, om dryga halvåret, skulle ögonlocket återgå till sin ursprungliga skepnad.

Den natten plågades jag av tanken på mitt kommande möte med kulturchefen, så till den grad att jag inte lyckades somna. Jag kylde ögonlocket med is, smorde det med mjukgörande salva, drog i det, men allt förgäves. När jag på morgonen hade duschat och klätt mig, såg jag på mig själv en sista gång i hallspegeln. Ögat var lika hängande som då jag precis återvänt från kliniken.

Han hade ett flott kontor, större än vad jag hade förställt mig. Det var bara han och jag på mötet. Till en början placerade jag mig så att det högra ögat var vänt bort från honom, i en förhoppning om att han inte skulle lägga märke till det. När mötet drog ut på tiden kände jag till slut mig nödgad att alltmer rikta mig mot honom. Lustigt nog märkte jag ingen särskild reaktion i kulturchefens ansikte. Snarare tittade han intresserat på mig. Jag kunde succesivt slappna av. Mötet varade i närmare två timmar. Han beskrev tidningen och deras ambitioner för kulturbilagan. Han gav mig mycket beröm. Inte nog med att de valt att anta min novell, han uttryckte också vad jag uppfattade som starka förhoppningar om att kunna inleda ett mer långtgående samarbete med mig som författare. Den kvällen kände jag mig inte så litet nöjd med mig själv. Och när jag studerade mitt ansikte innan jag skulle gå och lägga mig tyckte jag rentav att det slokande ögonlocket bidrog till en ny och spännande dimension av mitt utseende, något som jag tidigare saknat.

Efter publiceringen i november följde månader av medial uppmärksamhet. Läsarna och kritikerna älskade min novell. Jag blev inbjuden till morgonsoffor och litteraturprogram, jag intervjuades av flera större dagstidningar och minns det som att jag till och med blev igenkänd av en och annan då jag gick på stan. Jag fortsatte att skriva. Under våren, det måste ha varit runt påsk, avslutade jag min andra novell. Jag skickade in den till kulturchefen som jag haft kontinuerlig kontakt med under vintern och blev åter kallad till ett möte på hans kontor. Trots att botoxet nu helt mist sin verkan och mitt öga återgått till sin normala skepnad, hade blinkningarna lyckligtvis inte återkommit. Med lätta steg klev jag in på hans kontor.

Samtalet blev mer trevande än sist. Han hade en utskrift av min text framför sig. Under de stunder vi inte sade något till varandra, bläddrade han förstrött i papperen. Efter en längre tystnad sa han:

”Den är … annorlunda än sist. Hur ska jag uttrycka det …”

Jag visste inte vad jag skulle svara. Enligt mig överträffade denna text min förra, på alla vis.

”Jaså, jag trodde att ni redan beslutat er för att …”

”Jag är ledsen. Det kommer inte att fungera. Skicka in några andra texter så lovar jag att titta på dem.”

Jag hade inga andra texter. Men det sa jag inte. Jag nickade bara och tackade och gick därifrån. I några månader gjorde jag mitt bästa för att komma på en ny historia. Men jag hade fått svårare att skriva. Istället kom jag på mig själv med att ägna allt mer tid åt slumpgeneratorn. En dag gick jag in på arbetsförmedlingens hemsida. Jag fick upp en platsannons: myndigheten jag tidigare arbetat på hade en tjänst ute. Chefen var en annan, min förra måste ha bytt jobb. Jag skrev snabbt ihop en ansökan och skickade in.

 
X