Gå till sidans huvudinnehåll

Något om recensionerna

17 september, 2011

Jag har inte varit ensam om att klaga på de mycket beklagliga recensionerna av Katarina Frostensons nya bok Flodtid. Tvärtom har jag hört det viskas, att recensenterna är dåliga, att kritikern läser slarvigt, att man hyllar henne slentrianmässigt, kanske rädd för något (fast vad); att ingen skriver kritik på riktigt utan liksom i farten hyllar. Gott så, antagligen sant också, åtminstone delvis, och delarna är olika stora. Jag tycker att Jesper Olssons text är bra. Annat att den okritiskt ofamnar begreppet diktsamling, som väl knappast är sättet att korrekt beskriva Frostensons senaste böcker (bok, någon? Och låt oss förpassa samling till Absolut Music). Den har en fin, närmast geneaologisk ambition som gör det som jag tycker att kritik borde göra: lyfter fram – samband och verkningskraft – utvärderar och ger ingångar.

Jämför Olssons text med Hanna Hallgrens. En på samma gång vördnadsfull och självgod recension (och ser sig själv nödgad att skriva ”layoutmässig”, kanske det fulaste ordet, kan man inte säga att den är vackert formgiven? Objektiv sanning, ju.). Det positiva med Hallgrens recension är att hon åtminstone skriver diktbok. Annars är det i stort en uppvisning i alla de klichéer som används för att recensera Frostenson: språkvärldar som krockar, musikalitet, språkljud, sönderrivna ord, mekaniska. Alla stämmer säkert, men de är invanda, ett vokabulär framtaget för Frostensonrecensionerna. I början av artikeln finns ambitionen att göra en läsning, att faktiskt visa något, men Hallgren fortsätter och visar bara att hon har läst gamla Frostensonrecensioner (som naturligtvis också jämfört henne med Inger Christensen, som hon väl egentligen inte alls liknar, annat än att hon är kvinna och skriver senmodernistisk poesi).

En annan recension som är åtminstone ganska bra är Eva Ströms, men hon är alltid bra så det är ju inga konstigheter med det (och skriver dessutom att boken är vackert formgiven). Den har lite samma problem som Hallgrens, att den går in i det vanliga Frostensontugget och maler på om ordvirvlar eller vad det nu månde vara för bild. Precis som Olsson fingerar hon Frostensons skildring av det arkaiska våldet, så viktigt för så väl stil som tematik hos Frostenson: en spegel för en samtids språkligt och ekonomiskt institutionaliserade våld, arkaiskt det också.

Det är förvisso lätt att vara för hård mot recensenterna. Jag tycker att Hanna Hallgren är en habil kritiker. Frostensonrecensionerna blir dåliga, kanske, för att de ej ges den tid de erfordrar, det redaktionella arbetet är ju mycket kortsiktigt när det kommer till kritiksidorna som helst av allt vill ha förstadagsrecensioner – och gärna då på max 2500 tecken. Det är så klart förståeligt, det ligger i nyhetskapitalismens logik, men likafullt beklagligt. Ännu mer beklagligt är det att vi inte har speciellt många tidskrifter som ger utrymme åt den kritik som behövs, den långsamma söndagskritiken. Norge har Vagant.

Victor

 
X