Gå till sidans huvudinnehåll

Mircea Cărtărescu – Travesti

30 maj, 2014

Kritik Michael Larsson

Mircea Cărtărescu – Travesti9789100132125

Albert Bonniers förlag

Översättning Inger Johansson

 

Om nätterna händer det att jag drömmer om böckerna jag läser, och minns de drömmar jag haft. Den natten jag slutligen har läst färdigt Travesti av Mircea Cărtărescu drömmer jag om en biosalong som är så stor att Silja Line-färjan i Stadsgårdsterminalen i södra Stockholm hade kunnat docka där och ändå haft utrymme att svänga 360 grader. Jag har köpt två biljetter till en nyfilmatisering av Lejonkungen. Det är premiärkväll och fullt med rörelse och kamerablixtar i den enorma salongen, men ingen av mina vänner dyker upp som planerat. Jag står och pratar i telefon, i handen håller jag biobiljetterna. Det känns ovärdigt att stå ensam bland alla människor som går upp och ner för balustrader med guldrelingar, bland alla glittrande handväskor och sminkade ansikten, bland hyenor med toviga plastöron, lejon med vassa gitarrsträngsmorrhår och orangea leopardmönstrade sammetsvästar. Runt ett hörn hör jag klapprande ljud som piskrapp emot hud.

Ett stort köttstycke av Travesti läser jag i en bil på väg ner till Göteborg. Vi är några som ska dit av lite olika anledningar, men jag ska till bok- och biblioteksmässan och rapportera för Ordkonst. Det är en oväsensmässa. Folk överallt. Panelsamtal och bokbås åt alla håll. Teförsäljare, förläggare, präster och vetenskapsmän trängs längs de smala gångarna på mässgolvet och tävlar efter vår uppmärksamhet. Vid ett tillfälle lyssnar jag på en uppläsning av Ioana Nicolaie i ett sorts varmakustiskt flygplatskapell för poesi anordnat av Ramús förlag. En man i publiken drar åt sig irriterade blickar från de andra åhörarna eftersom kameran han fotograferar Nicolaie med har en högljudd slutare och det bryter mot den serena stämningen.

När jag en dag senare går på seminariet ”Postmodern röst från Rumänien” sitter mannen med kameran, tillika författaren till Travesti, på scenen och pratar om spindelns roll i romanen. Travesti är hans debutroman men det är den senaste i en rad böcker som på bara några år översatts till svenska. Mircea Cărtărescu har blivit omåttligt hyllad av svenska kritiker, och han har omtalats som en möjlig kandidat till Nobelpriset. Inger Johanssons översättningar tycker författaren själv är ”genialiska”.

Hans mörka stripiga hår sitter fastklibbat vid pannan och han har stora Charles Manson-ögon som inte tittar på något särskilt, inte något i rummet i varje fall. Han håller en lång febrig monolog och jag försöker anteckna:

 

hjälplöshet och barndomsminnen och det värsta inom alla spegelrum i varje saga längst ner – hjälplösheten – intrasslat hår, kalkflagor, vem är monstret? fjärilen är mycket mer komplex än den hjälplösa larven: de hjälplösa larverna spinner nät av tråd, terror, tygspindel, fjäril & drömmens hjälplöshet blir rörelsehindrade symboler för ondska & hjälplöshet

 

Cărtărescu är besatt av fjärilar och spindlar. Men där spindeln enligt honom bara är en banal och statisk symbol för skräck och ondska är fjärilen mycket mer intressant. Det är något i själva den förvandling larven genomgår som får stå som en symbol för allt det hoppfulla och positiva med människan. Grekerna likställde fjärilen med själen och kallade båda ”psyche”. En människa är ju inte en fjäril, och det som framgår med tydlighet är att inte heller alla människor är kapabla till att bli fjärilar, men symbolen är ändå densamma. För att bli en fjäril i symbolens allra tydligaste bemärkelse måste man först anamma det faktum att man till en början är en larv. Och en larv är motbjudande och smutsig, larven är något att rygga tillbaka inför. Kan man inte förstå vämjelsen som ens existens ger upphov till i alltets ögon förtjänar man inte heller att omvandlas och lämna den. I larvvarat kan vi nämligen bli något så enfaldigt och kränkande mot livsgnistan som lyckliga.

 

En möjlig synopsis: Victor, trettiofyra år gammal har sökt sig till en kurort för sitt alltmer försämrade hälsotillstånd. Hemsökt av kraftiga hallucinationer, feberfrossor och vakendrömmar beslutar han sig för att skriva ner exakt vad som hände honom vid ett sommarläger för tonåringar just utanför Bukarest, sjutton år tidigare. En androgyn mobbare och plågoande vid namn Lulu gjorde något onämnbart kränkande som rubbade den unge Victors tillvaro, vilket öppnade ett portvalv till schizofrena mardrömmar, men också en ingång till en djupare förståelse av fenomen och liv. Det är detta trauma, som läsaren bara får en indirekt inblick i, som den äldre Victor måste bearbeta för att kunna förstå sig själv och gå vidare. Tillvaron delas in i ”tiden före Lulu” och ”tiden efter Lulu”.

 

Det är när Travestis hjälte Victor, i en slags epilog i romanen, promenerar genom Bukarest och får syn på ett par gamla bekanta från de tonårsår som återberättas i boken – de är numera gifta och har två söner, om helgerna spelar de tennis eller leker med barnen eller går på bio – som han tänker att de ”gått vilse i varandra som i en spegelkammare på ett billigt tivoli, uppfostrade sina barn, upprätthöll illusionen, missade frigörelsen i varje ögonblick, i det att de offrade sådant till könet som egentligen bara lämpade sig för hjärnan”.

Det där sista stycket kanske kräver lite förtydligande. Cărtărescu är också besatt av symmetri, och han har i sin prosa, inte bara i Travesti, många symmetriska motsatser som var och en kopplas samman i en skruvad helix. Den böjelsen för symmetri framgår också av de tre boktitlarna till hans magnum opus Orbitor: Vänster vinge, Kroppen och Höger vinge. I prosan tycks han leta efter hjärtat av allt i allt, en kvarnsten av ädel metall som han föreställer sig innesluten i en kall turkos eldslåga. En portal öppnas i virveln, och den känslige hoppar i, men först måste man förstå symmetrins språk, lyda lagar som är orubbliga och osynliga. Det är rent intuitivt, och könet och hjärnan utgör ett motsatspar. De får aldrig misstas.

Kraftigt inspirerad av Kafka (ett tummat exemplar av Förvandlingen ligger alltid på något nattduksbord och slumrar) skildrar Cărtărescu en hotfull pubertet då kroppen växer, hjärnan sprängs och öppnar sig, gamla byggnader av barndomsföreställningar faller sönder i ruiner och där den vuxne skildraren petar runt i askan av minnen och drömmar som inte går att separera från varandra, i det att de har sin uppkomst i samma kropp av hjärnbalkar, körtlar, organ, apparater och muskler. Att läsa Cărtărescu är som att titta in i ett glittrande kalejdoskop som roterar och där speglarna reflekterar en egen harmoni.

Victor anstränger sig till sitt yttersta vid tidpunkten för sommarlägret för att mystifiera sig själv och sitt liv. Han har valt att stå utanför och förakta sina jämnåriga för deras puerilitet, deras barnsliga lekar och sexuella närmanden. Medan hans jämnåriga skrålar sina ölsånger, festar, klär upp sig och drar kiss- och bajsskämt tar Victor långa promenader i naturen och reciterar bortglömd poesi för sig själv. Han skiljer på livet och på Boken. Boken är det som han någon gång kommer att skriva, han är havande med den, men ju mer tid som går utan att förlossningen äger rum, desto mer lik blir boken en parasit. Man kan se Boken som en produkt av ett ofrivilligt tantriskt samlag med den egna fantasin, texten är som sädesledarna om inflammeras och nästan spricker.

Den tonåriga Victors erfarenhet är genant manlig och intill utmattning upptraskad: Strindberg skildrade sin i ett flertal romaner, Hjalmar Söderberg, James Joyce, och Haruki Murakami och många fler har gjort det i en eller annan tappning. Det senaste och kanske mest grundliga exemplet är väl Karl-Ove Knausgårds monomana Min Kamp-serie. Fastän bildningsromanen knappast är något nyskapande vill jag ändå påstå att Cărtărescu gör något helt annat med den utnötta formel som kännetecknar den. Den anatomiska djupdykningen, fascinationen för kroppens utsöndringar och den totala likgiltigheten inför sakernas skenbara verklighet gör att allt ställs upp och ner, får nya febriga dimensioner. Som när Victor promenerar på en äng och får syn på två unga älskare i gräset räcker det inte med att se det kroppsliga så som det uppenbarar sig för synen. Det finns alltid något större bakom:

 

”Medan jag stod där som förhäxad och betraktade dem slog det mig att det någonstans i hypothalamus finns ett lustcentrum, en paradisträdgård där orgasmens ljus flammar till i breda guldcirklar utan någon som helst djurisk värme och direkt övergår i något andligt och kristalliskt. Nu uppenbarades denna ikon av en högre erotik för mig – för alltihop var symmetriskt, och man måste först kasta sig ner i sprickor av kött, hud och brosk för att uppnå en sakral njutning – en barock och gripande erotik: två ungdomar som såg varandra i ögonen på en blomsterbädd.”

Travesti är ett försök att gå in på djupet av vad det innebär att tvingas genomgå en fullständig omvandling, socialt, kroppsligt och spirituellt. När själva materian som utgör ens kropps arkitektur – från hjärnan, in i magen, ut i könet och världen – slits i stycken och vänds ut och in. När den organiska materian våldsamt ömsar sitt eget skal, och jaget någonstans inuti den kroppen måste vara med och delta i demoleringen. I ett av inläggen i de dagböcker som gavs ut på svenska 2011 går det att läsa att ”det väsentliga [i Travesti] är skildringen av pubertetsvärlden och fantasierna som hör samman med den, av mystiken i ett gränslöst växande som leder till att medvetandets kategorier sprängs”.

”Sida vid sida, insvepta som i en kokong av hans vulgära parfym”, minns Victor hur Lulu ledsagar honom genom det gotiska hus ungdomarna på sommarlägret använder som sovbarack. Kränkningen: Lulu griper tag i Victors hand och för den mot hans kön. Victor flyr i panik genom långa passager och ned för vindlande spiraltrappor. Lulus eko följer med: ”Stanna!”, ”Jag bara skojade!” I hundratals år går Victor i oändliga korridorer och öppnar dörrar till sina minnen, utlösta och uppenbarade av flykten undan Lulu. Det är som i Herman Hesses Stäppvargen: spegelsalar och dörrar in i den egna fantasin, den ena mer fruktansvärd än den andra. Det tycks aldrig ta slut. Och någonstans tar det ändå slut. Victor kryper hem till sina föräldrar och lägger sig i badkaret. Men ”plötsligt exploderade hjärnan, hjärtat och könet!” och vi är tillbaka i traumats hjärta.

Att redogöra för händelseförloppet i Travesti är ett lönlöst projekt. Den når något slags klimax, eller flera klimax, men det är bara kulisser, som i Mikael Håfströms skräckfilm 1408 där huvudkaraktären sitter inspärrad i ett hotellrum och flyr med hjälp av ett skepp på en tavla och sköljer upp på en strand. Livet fortsätter som vanligt och han utgår ifrån att allt var en dröm, innan väggarna inne på postkontoret han är i faller ihop, och han finner sig själv tillbaks i hotellrummet. Det är precis den sortens rökridåer man som läsare får stå ut med i Travesti då berättaren i konvulsiviska frossor hela tiden tycks ändra sig om huruvida upplösningen har ägt rum eller inte. Berättelsen fortsätter. Lulu försvinner aldrig. I ett annat dagboksinlägg, denna från 5 februari 1994, skriver Cărtărescu att ”[Travesti] måste spela en katharsisroll för Victor som på slutet minns. Men vad och hur?”

Vid bokförlaget Daidalos försäljningsbås på bokmässan köper jag en bok bara på titelns inbjudande titel. Omslaget till Gå Vilse – En fälthandbok, ett tecknat kornblått ökenlandskap och ett berg vid horisonten tycks uttrycka något som för mig är viktigt, men jag vet inte riktigt vad. Författaren Rebecca Solnit har sammanställt en volym med essäer om olika sorters förvirring och vilsenhet utifrån färgen blå, countrymusik, konsthistoria, vidsträckta landskap och släktband m.m. Jag läser den parallellt med Travesti och vid flera tillfällen stannar jag upp och stryker under passager som har märkvärdiga samband med det jag läser i Travesti.

I ett kapitel om olika kidnappningsberättelser under den europeiska koloniseringen av Nordamerika avslutar Solnit med att skriva om hur att kastas in i olika kulturer inte skiljer sig stort från de förvandlingar fjärilen genomgår då den blir till, processen som ”ofta omtalas som om den var lika behagfull som en blomma som slår ut”. Men hon minns en gång då hon besökte ett orangerie [sic!] i närheten av hennes hem där en av flyglarna omgjorts till ett fjärilshus. I mitten av rummet fanns en kläckningsplats vid ett fönster där pupporna dinglade. När de kläcktes var det som att bevittna en masspanik eller en vild rusning: larvkroppar som frenetiskt försökte bryta sig ur sin fångenskap som någon som simmar upp till vattenytan när syrebristen blir kritisk; vingar som fastnat i skalet; larver som krälade runt på okläckta puppor utan att kunna veckla ut sina egna vingar; fjärilar som gett upp halvvägs och förstenats som uttorkade vattenkastare, utsmyckningar på en gammal kyrka.

Solnits poäng är att förvandlingen från ägg till imagon – det stadium då en insekt uppnår fulländning – inte är en vacker övergång, det är snarare en våldsam metamorfos i olika stadier av nedbrytning, ett ”slutskede som måste föregå begynnelsen”. Precis som hos en människa blir den aldrig färdigkristalliserad, den fortsätter och måste fortsätta. Och det som pågår inuti puppan, det monstruösa mellantinget, är aldrig synligt. Det är i kroppens fördolda, i de osynliga processerna där dröm och minne sammansmälter, som myt och mening blir till.

 

Michael Larsson

 
X