Gå till sidans huvudinnehåll

Metadröm

19 februari, 2011

När jag till sist somnar efter releasefesten drömmer jag att alla människor i mitt liv visar sig vara skådespelare. Det finns inga kameror och ingen publik, men av skäl jag inte känner till har de bestämt sig för att lura mig. Tydligen har det pågått sedan jag var mycket liten. Mina föräldrar är inte mina föräldrar, min flickvän inte min flickvän och mina vänner inte mina vänner. Alltihop är på låtsas. Jag blir förstås förbannad, men känner mig samtidigt smickrad över att de gjort sig så mycket besvär. Nåja, den drömmen är väl inte vidare intressant. Det intressanta är att jag också drömmer att jag vaknar och att jag får återberätta min dröm inför en grupp mycket intresserade människor (jag kommer inte ihåg vilka). De är klart imponerade av min berättelse; de skrattar på de rätta ställena, de drar till och med efter andan när jag kommer till en spännande vändning. Jag berättar också perfekt, detaljrikt och trovärdigt, långt mycket bättre än något jag kan åstadkomma i vaket tillstånd. När jag verkligen vaknar har berättarivern tagit slut. Jag har redan fått säga det jag ville säga och jag känner en frid som jag aldrig tidigare känt när jag vaknat från en mardröm. Jag behöver inte heller prata med någon om vad jag drömt. Det har liksom runnit av mig. Men… varför då denna text?

 
X