Gå till sidans huvudinnehåll

Mars är den grymmaste månaden

10 mars, 2011

Jag gillar årstidsväxlingar. Andra dyrkar sommaren, prisar våren eller upphöjer vinterns kyliga krispighet till idealtillvaro; jag tycker om dem alla men framför allt faktumet att den ena årstiden leder till den andra, själva övergången, variationen. Visst har även jag en gunstling bland årstiderna, en jag alltid ser fram emot, spejar i trädkronorna efter: hösten, denna litet styvmoderligt behandlade årstid. Kanske tycker jag så mycket om den av samma anledningar som gör att jag uppskattar barockpoesi: en förkärlek för förgänglighetsmotivet, en fascination för den sinande tidens tydliga inverkan på människan och naturen. Eller så är det bara färgerna: de sprakande, elektriska, de bastonade murriga – även de är kanske en aning barocka, svulstiga, som om någon dragit upp mättnads-reglaget på max i naturens Photoshop.

Att läsa Gryphius eller John Donne, sittandes på bänken vid min barndomsstads fantastiska utsiktsplats, där hela den höstskrudade staden ligger för ens fötter. Det är kanske något man borde prova. Nästa höst.

Men – det var inte alls hösten jag tänkte skriva om, egentligen, utan årstidsväxlingen. Eller, den förestående bristen på sådan: det har, i min mening, varit vinter alldeles för länge nu. Dags för kung Bore att abdikera, plocka av sig kronan och gå i ide, eller resa till Thailand, eller vad han nu gör när han inte förfryser mina händer. Men, det verkar dessvärre som han har något gemensamt med en viss nordafrikansk diktator. Att inte veta när det är dags. Några soliga dagar med klingande förhoppning i luften avlöses av blötsnö och hårdvind i ansiktet i dag.

Häromveckan var det som naturen verkligen ville understryka sin grymhet och lät mig bli vittne till en ormvråks brutala övergrepp på en koltrast. Svarta fjädrar dalade ner till den frusna marken som söndertrasat sorgflor. Den iskalla lundavinden blåste rakt igenom mina många lager kläder och smekte hånskrattandes min knottrade hy.

Det är svårt. Svårt att se sig omkring och vilja registrera sin omgivning, att göra tingen till sina, när allt man ser är en stenöken, ett dödbrunt stycke natur inklämt mellan trötta husfasader som även de längtar efter sol, modellspinkiga träd berövade på sina kläder. Och överallt korparna som vandrar genom staden, likt svartklädda gubbar med händerna på ryggen.

Man har dock alltid litteraturen, som en flykt från en möjligt värld till en annan – att just denna skulle vara den bästa av världarna måste man inte heta Voltaire för att stundtals tvivla på. Jag läste så den italienske författaren Italo Calvinos fina roman Klätterbaronen för någon vecka sedan, vid samma tidpunkt som incidenten med ormvråken. Jag uppskattade boken på många sätt, men inte minst på grund av de ljuvliga miljöbeskrivningarna – de fungerade nästan som någon slags färgterapi, målade citrongula fläckar på insidan av min hjärnbark, den som tidigare var hopplöst grå.

Boken utspelar sig i Ligurien, nuvarande nordvästra Italien, som vid tiden för berättelsen (sent 1700- till tidigt 1800-tal) var beklätt med skog. Huvudpersonen Cosimo är i berättelsens början en pojke som revolterar mot sin kvävande adelsfamilj genom att vägra äta sniglar, och därefter klättra upp i en järnek. För att sedan stanna i träden resten av sitt liv. Det är en fantastisk, fabulerande berättelse, där Calvino samtidigt visar på en fin insikt i människans psyke, i det vardagliga snarare än det extraordinära, trots att handlingen i sig är kryddad med osannolika skrönor. Genom att vrida perspektivet, flytta vardagslivets rutinmässighet upp i träden, främmandegörs det för mig som läsare, blir intressant på nytt.

Och så miljöbeskrivningarna då. Sinnligheten, färgstyrkan, överflödet:

”Förr hade vi alltid grenar och grönska mellan oss, och himlen, vart vi än gick. Det enda bältet med lägre vegetation var citrongårdarna, men också där reste sig här och var förvridna fikonträd, som längre uppåt i fruktträdgårdarna skymde himlen med sina tunga bladmassor, och om det inte fanns fikonträd fanns det körsbärsträd med mörk grönska, eller ljusare kvitten-, persiko- och mandelträd, eller unga päron- och plommonträd som dignade av frukt. Också rönnar och johannesbrödträd, för att inte tala om enstaka mullbärsträd och åldriga valnötsträd. Där fruktträdgårdarna slutade började olivodlingarna som skiftade i grått och silver, ett moln som upplöstes i ulltappar halvvägs uppför sluttningarna.”

Att skapa ett litet rum av sommar, en liten berså i sitt trötta marshuvud. Eller bara att läsa en bra bok. Snart kommer våren, kanske imorgon kanske om en månad – i vilket fall som helst rekommenderar jag dig en läsning (eller omläsning) av Klätterbaronen.

Sofia

 
X