Gå till sidans huvudinnehåll

Louisiana literature 2017

13 september, 2017

Vi är på Louisiana dag två. Om torsdagen var en lugn mjukstart har festivalen idag dragit i gång på riktigt. Solen skiner och programmet är fullspäckat – det är inte förvånande att gräsmattorna knappt syns för alla öldrickande besökare när vi släntrar in på festivalområdet vid tvåtiden, redan lite trötta efter gårdagens halvdag. En timme innan det ska börja är vi på plats på parkscenen – festivalens största belägen precis vid havet – för att lyssna till ett samtal mellan Linda Boström Knausgård och Josefin Klougart. Det är så lång tid som krävs för att få en plats där man kan se och höra vad som händer på scenen. I morse missade vi samtalet med Chris Kraus för att det redan var fullsatt, och det misstaget gör vi inte om. Om vi igår mest var upptagna med att bevaka havet känner vi idag oss redo för litteraturen.

Frågan är hur mycket de två författarnas böcker faktist har gemensamt. Moderatorn gör några försök att hitta gemensamma nämnare, men det verkar hela tiden en aning krystat. Samtalet håller sig länge väl nära de båda böckerna, men intressantare blir det när det övergår till att handla om först den kreativa processen och sedan om familjen och framförallt modern i en bredare kontext än de båda böckerna. “Man vill plantera ett virus i den mytologi ens föräldrar har byggt upp åt en”, säger Klougart. I Boströms Knausgråds bok upprepar modern: Vi är en ljus familj, medan dottern gör allt för att häva motsatsen: Vi är en mörk familj. Alla kämpar för att skriva om historien åt ett håll som passar dem. Boström Knausgård säger: Man inser att man inte klarar av att ge dem en ljus uppväxt, och syftar på sina egna barn. Inga skyddande modaliteter, bara så. Man klarar det inte.

Intressant är också när Boström Knausgård pratar om sitt elvaåriga berättarjag Ellen och hennes beslut att sluta tala. “Det är en bättre plats för henne att vara på, att inte ge i från sig någonting.” Genom att sluta tala märks hon tydligare än någonsin tidigare, sätter hela stämningen i lägenheten med sin tystnad, gör den strålande mordern så illa hon kan.    Det är en mäktig position, ett av de få redskap ett barn kan ha för att utöva makt.  

Samtalet kommer också att handla om välsignelsen för en författare att få en första mening. I Boström Knausgårs fall var det den som satte i gång hela romanprojektet: “Det var nu länge sedan jag slutade tala”. Och sedan kommer hela boken, som ett enda långt försvarstal från den tysta, ett obrutet flöde över 90 sidor.

Samtidigt som Boström Knausgård och Klougart samtalar ute på parkscenen har en betydligt mindre publik samlats i Vestsalen – en av festivalens mindre scener som är belägen mitt i Louisianas pågående utställning Landskab Stilleben Portræt – för att se den mexikanska författaren Valeria Luiselli. Tillsammans med den danske kulturjournalisten Kim Skotte tar hon plats framför David Hockneys enorma målning av Grand Canyon, som får utgöra backdrop för samtalet. Inledningsvis präglas deras konversation av vissa inneboende svårigheter: romanen som hon är aktuell med i Danmark är snart 10 år gammal och Luiselli verkar måttligt intresserad av att diskutera den. Efter några trevande försök leder Skotte istället in samtalet på samtiden och den politiska situationen i USA och Mexiko. Luiselli, som skrev en av de starkaste texterna efter Trumps valseger i november (länk), har utöver sitt skönlitterära författarskap blivit en tongivande röst i mexikansk och amerikansk samhällsdebatt.

Diskussionen som följer är bitvis väldigt intressant och bitvis onödigt monoton. Till en början får Luiselli mest redogöra för den politiska utvecklingen i USA i allmänhet och situationen för ensamkommande flyktingbarn från Honduras i synnerhet.  Det är en utläggning som förvisso är intressant, men som kunde ha gjorts av vem som helst som läst amerikansk press och känns som ett slöseri med Luisellis skarpa politiska analysförmåga.

På slutet glimrar det äntligen till. När samtalet väl passerat de rutinmässiga redogörelserna får Luiselli möjligheten att närma sig samtiden från författarens, snarare än nyhetsreporterns, position. Hon diskuterar hur ords betydelse förskjutits i takt med ett hårdnande politiskt klimat och hur mekanismer som vilat latent i språkets konstruktion nu har aktiverats. Luisellli, som själv kommer från Mexiko, beskriver hur hon tar med sina barn för att titta på en UFO-landningsplats i Arizona och hur de skrattar åt att hennes visum och skyltarna på landningsplatsen innehåller samma ord: alien. Ordet, som både kan betyda utlänning och utomjording, har, berättar Luiselli, använts skämtsamt bland dem utan medborgarskap. ”Jag brukar kalla mig för en ‘writing alien’” säger hon och ler. Men samtidigt som de skrattar åt utomjordingarna som de delar titel med rapporteras det om hur ”alien children” har blivit utvisade till Honduras. Skrattet, berättar Luiselli, fastnade i halsen. Det utanförskap som funnits inneboende i alien-begreppet tog, i och med att utvisningarna verkställdes, en ny form: från en skevhet i språket till en materiell verklighet.

Luiselli påpekar det paradoxala i en situation där språket på samma gång blivit värdelöst – under Trump har gränserna för vad som går att säga förskjutits långt bortom vad som tidigare var möjligt – samtidigt som det också är i språket – som till exempel det tidigare oskyldiga ordet ”alien”s nya innebörd – där makten tar form. Samtalet avslutas med en diskussion om vilket förhållningssätt en skrivande person bör ha till en mörk samtid. Luiselli betonar vikten av att kanalisera ilskan in i skrivandet, men att samtidigt inte låta den ta över fullständigt och förvandla konstnärlig komplexitet till didaktiska pekpinnar. ”The writer’s task is to not write badly” avslutar hon.

Utmaningen att vara konstnär 2017 – särskilt i USA – adresseras av flera av de närvarande amerikanska deltagarna. Jenny Offill, som utgår från sin roman Avd. för grubblerier, berättar om hur hon ser en politisk praktik i sitt utforskande av det vetenskapliga språkets gränser. Genom att leta efter skevheter i utsagor som ger sken av att vara objektiva går det att upptäcka nya möjliga förhållningssätt till världen och till dem som definierar den. Hos Eileen Myles och Laurie Anderson blir det politiska läget mer explicit påtalat och de visar bägge – i enighet med Luisellis tes om att uppgiften är att kanalisera ilskan utan att göra avkall på estetisk kvalitet – möjliga sätt att förhålla sig till sin samtid. Myles läser ett par nyskrivna dikter som kommenterar det politiska läget i USA. Korta, smarta och hårda som diamanter avtäcks Trumps vidrigheter i Myles dikter med lika delar ilska som språklig briljans. Laurie Anderson väljer under sitt performance på torsdagskvällen att utnyttja en röstförvrängare, som gör hennes röst mörkare och djupare, och låter sig därmed ikläda sig rollen som en parodiskt hypermaskulin gestalt. Den ängsliga och fragila sida som hela tiden är närvarande hos den nya extremhögern skruvas upp och Andersons performance avtäcker dess löjeväckande sidor, samtidigt som den mörka rösten också är obehaglig att lyssna på. Tillsammans med sina amerikanska kollegor visar Anderson hur ett konstens motstånd kan tänkas se ut i en mörk samtid. När Anderson slutligen tystnar är det sen kväll och Lousianas skulpturpark börjar tömmas på besökare. 

DAGENS…

Kändisspotting: Jessica Gedin som rusade runt på festivalområdet med sitt kamerateam.

Retroaktiva kändisspotting: Tone Schunnesson som vi, utan att fatta vem det var, nekade vår sista cigarett.

Tråkigaste: Att hela tiden känna sig som en reareporter bland alla världsvana danska kulturmänniskor.

Bästa röst: Laurie Anderson, både i torsdagskvällens performance, och när hon på fredagen först blir intervjuad av festivalchefen Christian Lund (som ser ut som att han har sitt livs lyckligaste ögonblick) och sedan berättar historier i en dryg halvtimme om till exempel att jobba på McDonalds och äntligen kunna ge människor precis vad de vill ha. Hon skulle kunna prata om vad som helst och det skulle fortfarande vara lika bra (filmbevis nedan).

Rädsla: Att hamna på bild i ett grävande reportage i Lundagård med blixtskrämd uppsyn och kinderna proppfulla med AF-finansierad buffémat.

Besvikelse: Anne Carsons höftoperation </3

Danskaste: Caspar Eric som läser dikter i autotune iklädd endast Adidas och en keps som det står teenage poetry på. Vi kan inte låta bli att undra om dansk poesi har peakat … strax innan det här. Dansk poesi kan liksom inte bli mer dansk poesi nu. Det måste hända någonting annat.

Dagens misstag: Att vi såg detta seminarium med danska debutanter:

Härifrån:

Så här ser man alltså ut när man debuterar i Danmark. 🙂

LOUISIANA LITERATURE FÅR 4 AV 5 syltede agurker.

Johanna Karlsson, Erik Isberg och Julia Österlund

Bild: Privata och Louisianas

 
X