Gå till sidans huvudinnehåll

Kafka och samtiden

24 februari, 2011

Jag läser äntligen Die Verwandlung, Kafkas lilla roman (eller långa novell), vars inledning väl snarast är en del av det kollektiva medvetandet: en dag vaknar Gregor Samsa upp ur oroliga drömmar, och finner sig förvandlad till en ohygglig skalbagge. Eller ”ohyra” som är den direkta översättningen av orginalets ”Ungeziefer”. Det är enkelt men absurt. Och vad händer sedan?

”Vad har hänt med mig?” undrar Samsa – inte helt omotiverat – när han upptäcker sin nattliga förvandling, och funderar först på att bara somna om. Kanske handlar det bara om en fortsättning av drömmen som hemsökt hans sömn, kanske är han fortfarande inte vaken. Kanske vaknar han snart på riktigt, iklädd sin vanliga mänskliga gestalt. Jag känner igen det där: att vakna från en dröm, in i en annan, där saker och ting fortfarande är osammanhängande hemska när man trodde att man vaknat upp. Tänder som fortsätter att falla ur munnen, olösliga problem som fortfarande hänger på ens axlar. Gregor Samsa har otur, för medan jag kan vakna en gång till ur min ohyggliga dröm, in i en verklighetsvärld som styrs av någon form av regelbundenhet och rationalitet, lever han i Kafkas fiktion – och där dikterar alltid (mar)drömmen villkoren.

Jag märker snabbt att jag läser in en samtidskontext i den här hundraåriga berättelsen om Gregor Samsa, en handelsresande som är slav under sin chef och under sin familj. Han hatar sitt jobb, men det är extremt viktigt för honom att behålla det: hans föräldrar har skulder, han måste arbeta för att betala av dem. Något annat finns inte. Och något annat jobb finns inte? Hade det inte lika gärna kunnat utspela sig idag? En förvärvsarbetare med dålig ekonomi och en familj att försörja. Som kanske har varit arbetslös ett tag, och när man till slut – i konkurrens med så många andra – lyckas få ett jobb, så bör det ses som en värdefull skatt man lyckats vaska fram. Även om det är en skatt med biverkningar. Som dränerar ens liv på all lycka och all mening utom den att fortsätta försörja sig själv och sina närmaste.

Och vad händer då om man en dag vaknar och inte kan gå till jobbet: om man drabbas av en kronisk, kanske okänd och osannolik sjukdom – som ”inbillningssjukan” fibromyalgi. Eller den olyckliga förvandlingen till en ohygglig skalbagge.

Samsa vet att hans förvandling inte är en ursäkt för att utebli från jobbet. Som person är man oändligt oviktig, i Kafkas byråkratilabyrintsvärld men ock på dagens arbetslösa arbetsmarknad, där det alltid finns någon som är flåsande ivrig att fylla ens plats om man tappar andan och faller ur ledet. I Kafkas samtid – och i alla tiders kafkaeska parallellvärldar – finns det inga fungerande sociala skyddsnät, ingen sjukförsäkring. Ingenting som tar hänsyn till att man en dag kan förvandlas till en oduglig ohyra. Och ibland är även denna vår samtid en av dessa kafkaeska parallellvärldar, när cancersjuka människor tvingas till arbetsförmedlingen, får rådet att alltid le väldigt stort – för då kommer allt att lösa sig. Eller bara när osäkra tillsvidareanställningar gör att unga människor som äntligen fått sitt första jobb tror att de måste stå ut med vad som helst, att reglerna är dikterade så. Att gå till jobbet oavsett vad.

Är du en skalbagge lille vän? Jaja, nog kan du jobba 25% ändå.

*

Jag har en farbror som påminner mig om Gregor Samsa; han jobbar i en butik, trots att han är utbildad fritidspedagog, och ägnar större delen av sin lediga tid åt att ta hand om sina åldrade föräldrar. Han har aldrig haft någon partner, vad jag vet. Endast mycket rumsrena intressen: friskis & svettis, missionskyrkan. Att låta föräldrarna flytta in på ålderdomshem verkar vara honom lika otänkbart som det är för Samsa att göra revolt mot sina krävande föräldrar. Det är kärlek och plikt i en kvävande kombination.

Jag träffar min farbror i butiken ibland, frågar hur det är med honom:

Ja, du vet hur det är. Som vanligt. Dagarna går, allt rullar på, får jag till svar. Och så det litet oväntade tillägget: inte hade jag väl inte tänkt mig att jag skulle vara kvar här så länge.

Hans blick uttrycker ett lidande som han är van vid men inte kan dölja längre, hans fåtaliga ord rymmer en ogreppbar men påträngande känsla av att livet är en sten som rullar ned för en brant, omöjligt att stanna upp eller styra. Kanske en känsla av slaveri. Min farbror och Gregors Samsa, båda är de slavar under sina omständigheter, till synes oförmögna att bryta sig ut.

Men Samsas kropp reagerar på det som hans medvetande inte vill veta av: den absoluta outhärdligheten i situationen, i hans tomma liv. Förvandlingen som en psykosomatisk sjukdom, ett utmattningssyndrom.

*

Jag har bara nått en tredjedel in i berättelsen, och känner ändå hur det kliar i skallen av alla de trådar som skjuts ut ur Kafkas prosa: trådar att följa, att fundera över. Detta är ett par av alla. Och det är just det: Kafka har en säregen förmåga att skriva om alla samtider, att tala till alla överallt – det är det som gör honom till en av den västerländska kanons mest oumbärliga författare. Ingen annan kan prestera en prosa så luftig, så full med hålrum, och – samtidigt -, så outhärdligt klaustrofobisk.

Sofia

 
X