Gå till sidans huvudinnehåll

Inventarie

28 september, 2011

[D]et finns ingenting svårare men heller ingenting nyttigare än att skildra sig själv … och det är inte min handlingar jag beskriver utan mitt väsen.

Så står det i Thomas Bernhards Orsaken som jag, nu när bokmässan och dess trötthet lagt sig, har läst. I och med den här boken skriver han in sig i en tradition som tar sin (explicita) grund i Herakleitos hundraförsta fragment: ”Jag sökte mig själv”. Detta formulerar Herakleitos, förmodligen, som svar på det delfiska mottot ”Känn dig själv”. Så som det överlever – det vill säga på ett sätt som kanske gör att det snarare är Plutarchos som skriver det än Herakleitos – finns det en uppgivenhet i formuleringen. . Han säger inte – som senare Augustinus gör – att han känner sig själv, utan att han (för)sökte känna sig själv.

Augustinus berömda projekt i Bekännelser tyr sig snarare till det delfiska mottot, likaså gör Rousseaus Bekännelser ett par hundra år senare. Hos båda dem finns det, åtminstone i större utsträckning än hos andra, en  övertygelse om det egna jaget som de dessutom hävdar inför något (Gud) eller inför sig själva. Bernhards projekt har lite att göra med dessa båda och mer att göra med Herakleitosfragmentet – det handlar om att försöka plocka fram en essens. Och tydligt blir att jakten på essensen är i sig själv värdefull, men att essensen som sådan sannolikt inte går att fånga in trots allt.

I Orsaken tyr sig Bernhard uttalat till Michel de Montaigne som väl på sätt och vis är en Herakleitosarvtagare i rakt nedstigande led. De delar en slags inställning och ambition. Alla tre inser att det de skriver förblir antydningar, att något fullständigt inte går att göra och att sanningen aldrig kan inrangeras medelst tvång eller metod. I stället är det den inneboende nyttigheten i att söka sig själv, inte nödvändigtvis i att finna sig själv, som blir ett mål och ett medel till att skapa något som till ytan ser ut som extremt självupptagen litteratur men som inte alls är det, utan istället – när den är som bäst – går att läsa som en inventering inte av personen utan av människan.

Det finns fler exempel. Edith Södergran är ett, även om hennes poesi ej gör detta sökande lika explicit så finns det något i hennes ständigt prövande och flackande idématerial som gör att jag skulle placera henne i Herakleitos genom historien rinnande flod (hur paradoxal den bilden än är). En mer modern variant, Karl Ove Knausgård, har jag svårare att placera in någonstans. Ett tag störde jag mig på att göra den enkla poängen att likna honom vid Proust (som är mer heraklitisk än Rousseau, men avsevärt mindre än Bernhard). Det kändes som man gjorde det på grunden att båda skrev böcker som gavs ut i långa serier och som handlade om ett jag, vilket ju i själva verket är en mycket vanlig sak att göra. Lite väl slentrian, tycker jag.

Nä, Knausgård är svårplacerad, men jag tror att jag ändå skulle placera honom ganska långt ifrån Bernhard och längre från Herakleitos än jag placerar Proust. Liksom hos Augustinus och Rousseau finns det återkommande självhävdande, och jag menar inte det ordet med dess vanliga negativa konnotationer utan snarare hävdande av ett jag, mot omvärlden och sig själv och kanske ligger hans projekt egentligen ganska nära det delfiska mottot om att känna sig själv.

Hårklyverier, och kanske inte speciellt intressant. Min poäng är att Bernhard är så kittlande på grund av sin avsaknad av respekt för verkligheten eftersom det är Verkligheten han är intresserad av, men så medveten om att denna ej fingeras på ett enkelt vis att han måste prova sig fram, göra omtagningar, jobba sig in mot en kärna, gräva. Fruktansvärt engagerande bok, dessutom.

 
X