Gå till sidans huvudinnehåll

Inför min helg med Fjodor

2 mars, 2011

Jag läser sällan om böcker (läs läsa om som i ”omläsning” eller ”läsa en gång till”, inte läsa om som i ”läsa en bok om en bok” eller ”läsa på internet om en bok”). Och om jag gör det beror det nästan uteslutande på att jag får det i uppgift eller att jag vill läsa boken i fråga på ett annat språk. Det har inte att göra med att jag inte vill läsa om böcker, men det är svårt att motivera sig själv till omläsning när antalet böcker man vill läsa med besked överstiger antalet böcker man vill läsa om. Fördelen med att läsa litteraturvetenskap är att man inte tvingas välja själv vad man ska läsa och ända sen vi fick litteraturlistan för vår nuvarande delkurs har jag sett fram emot att få läsa om Fjodor Dostojevskijs Brott och straff och nu är det äntligen dags. Första och senaste gången jag läste den var när jag gick i tvåan på gymnasiet, jag minns det som en stor läsupplevelse och det ska bli intressant att jämföra min läsning nu med hur jag läste den för tre år sen.

Jag har ett vagt minne av en scen ganska sent i boken som jag minns att jag reagerade starkt på. Svidrigajlov ligger och yrar (?), kanske är han sjuk. Han börjar tänka på döden och föreställer sig hur döden kommer vara som en enda oändlig mardröm. Mycket mer än så minns jag inte av just den scenen, men jag minns den obehagligt klaustrofobiska känsla som den framkallade, den barnsliga dödsångesten hos en förtvivlad vuxen man.

På måndag tänkte jag utvärdera min omläsning, min helg med Fjodor, här i ordkonstbloggen. Mest för att jag själv är nyfiken på hur jag kommer värdera romanen tre år efter min första överväldigande läsning. Jag hoppas på något sätt att en andra läsning ska göra mig ännu mer överväldigad och få mig att komma till nya oanade insikter. Och jag hoppas att Svidrigajlovs dödsångest ska framkalla ett lika starkt obehag.

Anton

 
X