Gå till sidans huvudinnehåll

FREUD, FREUd, FREud, FReud, Freud, freu, fre, fr, f, …

4 november, 2010

Jag är allergisk mot psykoanalys. Det vänder sig i magen på mig när jag hör någon prata om Freud.

Nyligen har jag emellertid insett att jag är lite rädd för att det egentligen inte är fråga om en allergi, utan en rädsla. Jag vet inte hur det egentligen förhåller sig. Allergin skulle ju mycket väl kunna vara en undermedveten försvarsmekanism för att jag inte klarar av att erkänna för mig själv att jag egentligen är rädd, och ser Freud som en fadersfigur, och att jag undermedvetet inte riktigt klarar av fadersfigurer, eftersom min far står alltför nära min mor. Eller?

Jag läser Sigmund Freuds bok om Wilhelm Jensens Gradiva. Den finns i svensk översättning i Konst och litteratur. Jag vet dock inte om Jensens Gradiva är med i den. I den franska översättningen (varför är det så svårt att få tag på böcker på andra språk än franska i Frankrike? I sverige kryllar det ju av böcker på andra språk än svenska? är möjligen så att det i Frankrike finns en tendens (trots alla dekonstruktörer), att ta det som är olika till Frankrike och franskan och göra det lika?) föregås Freuds text av Jensens kortroman.

Jensens text är inte något mästerverk, men ändå läsvärd. Den handlar om en ung framgångsrik arkeolog som en dag, när han är i Rom och förargas över tyskar på bröllopsresa, får syn på en basrelief som föreställer en ung kvinna på väg. Arkeologen blir besatt av den graciösa gången. Han försummar sin forskning och ägnar sig åt att springa omkring i sin tyska lilla universitetsstad för att betrakta alla kvinnors fötter. Finns det någon som går med sådan grace som Gradiva? Etc… Till slut finner han en som liknar statyn. Och det visar sig att denna person Zoe Bertgang, är en barndomsvän till honom, med vilken han tappade kontakten när arkeologin uppslukade honom. Varför Freud intresserar sig för denna roman behöver väl knappast ägnas en tanke.

Men Freud alltså. Han inleder sin essä om Gradiva med följande:

Diktarna är värdefulla allierade och deras vittnesmål måste hållas högt, för de känner till en hel massa saker mellan himlen och jorden, som vår vetenskap inte ännu har en aning om.

Gott så. Knappast särskilt anmärkningsvärt, men kanske eftersträvansvärt, för det är ju precis vad konst och litteratur behöver, ett raison d’être framför alla andra. Men vad är det egentligen som Freud gör när han läser Gradiva? Och det är, intalar jag mig, härvid min allergi har sitt ursprung: Freud struntar nämligen helt och hållet i att diktaren eventuellt skulle kunna lära honom något. I stället läser han Gradiva som ett bevis på sina egna teorier.

Att han är duktig på att tolka drömmarna som finns i Gradiva spelar liksom inte någon roll.

PS. Jag kan inte hålla mig från att återge följande, à propos arkeologens djupdykning i vetenskapen: ”Matematik har rykte om sig att vara den bästa avledning från sexualiteten; redan J.J. Rousseau fick av en dam som inte var nöjd med honom följande råd…” DS.

Rastignac

 
X