Gå till sidans huvudinnehåll

Fighten mot tiden

21 februari, 2011

Jag fightas alltid mot tiden. Då menar jag inte i den stora bemärkelsen, inte att tiden likt döden i Det sjunde inseglet ständigt går vid min sida och gör det ena farliga schackdraget efter det andra. Mer som någon som sitter bredvid mig när jag skriver uppsatser, när jag lyssnar på musik, när jag kollar på tv, när jag läser. Vad jag än gör sitter tiden bredvid mig och trummar med fingrarna, blåser i mitt öra, petar mig i sidan, klottrar ner klockslag och datum på små post-it-lappar och viftar med dem framför mitt ansikte när jag försöker koncentrera mig på något annat. Jag försöker ge igen. Jag knuffar undan tiden och sätter igång ett avsnitt South Park på datorn, lutar mig tillbaka och riktar ett nonchalant långfinger mot den ettriga gestalten. I tjugo minuter (att jag automatiskt nämner hur länge ett avsnitt uppehåller mig visar kanske vilket underläge jag trots allt befinner mig i) är jag oantastlig. Men det varar aldrig. Tiden tar alltid revansch, gärna vid de mest olägliga tillfällen. När jag går och lägger mig på kvällen ställer jag alarmklockan för morgondagen, mobilen visar då exakt hur många timmar och minuter det är tills jag ska vakna (!). Jag sluter ögonen och den känslan av att tippa fram och tillbaka – som på en gungbräda – som förebådar sömnen infinner sig, men rycks så det bort. Post-it-lapparna är där igen, påminnelser om ett trångt schema, ouppklarade affärer förkortar den värdefulla nattsömnen.

Häromdagen läste jag en novell av Jonas Hassen Khemiri som publicerades på Expressen vid senaste årsskiftet. I novellen som heter Tusen ett tusen två tusen tre presenteras två bröder med olika förhållanden till tiden. Den ena är bunden av tiden, med konsekvenser för honom själv. Den andra är fri från tiden, med konsekvenser för andra (till exempel för den första brodern). Den tidsobundna broderns förhållande till tiden beskrivs genom att personifiera tiden som ett mobboffer.

Den enda som stod utanför tiden var hans bror. Hans bror skrattade åt tiden, han tog tiden åt sidan och mulade den med snö, han hängde upp tiden i en flaggstång och pekade på den så att alla skrattade.

Vi gör alla våra försök att bryta med tiden, mer eller mindre lyckade. För mig resulterar det ofta i att medan tiden hänger där i flaggstången inser jag att jag att jag är försenad till ett möte med en vän, att jag glömt att läsa de där sidorna eller att sista bussen redan har gått. Har man en gång gjort bekantskap med tiden får man vara beredd på att någon sitter och blåser en i örat, till exempel när man sitter och skriver blogginlägg.

Anton

P.S. Vill ni läsa Jonas Hassen Khemiris Tusen ett tusen två tusen tre finns den i sin helhet här. Den är kort så oroa er inte för att den ska ta upp för mycket av er tid.

 
X