Gå till sidans huvudinnehåll

Ett intimt utforskande av poesins möjligheter

8 mars, 2018

Kärleken och hatet av Mara Lee (Albert Bonniers Förlag, 2018)

Det är mer komplext än jag först trodde. Sår läggs under lupp, men i glappet mellan fiktion och verklighet tycks sanningen hela tiden glida undan. Modern och havet skrivs som synonymer genom referenser till Duras. En konflikt har en sådan kraft att den renderar ansikten grå och papperstunna. Mara Lees Kärleken och hatet är en berättelse som formmässigt pendlar mellan en fragmentarisk lyrik, med sina angelägna utsagor, och en detaljrik prosa, brukad just med anledning av sin precision. Prosan blir en ”annan” form för en annan typ av material: grälen, den utförliga dialogen. I bokens centrum står ett antal relationer där hat och kärlek samexisterar. Eller åtminstone verkar ligga mer eller mindre omlott, trångt, nära inpå varandra. De två extremerna tycks kunna existera parallellt, alternativt som beroende av varandra då det ena till synes enkelt glider över i det andra, som om de vore omöjliga att separera.

Bokens första del, med titeln Appendix till en perfekt framtid, är centrerad kring ett hanterade av en konflikt med modern, något som blir invävt bland barndomsminnen och referenser till författare som Anne Carson och Roland Barthes. Som läsare vandrar vi stundtals i mörker, men vi tycks kunna ana att här föreligger ett svek av sådan magnitud att det antagit formen av ett djupt sår. Därav motiveras också den akuta anledningen av ett tillägg, ett appendix, till den roman som tycks ligga till grund för själva konflikten. Och även om konflikten kanske ”bara” är baserad på ett olyckligt missförstånd tycks fiktionens material hela tiden vilja gå i dialog med eller läcka in i den gemensamma verkligheten utanför boken.

Mara Lee går i dialog med en intellektuell familj för att ta sig vidare. Hos Carson hittar hon en besatthet av överstrykningar, något som drabbar Carson efter det att hennes mor dött. Lee använder sig också själv upprepade gånger av överstrykningen, något som ger orden en dubbelhet: de både finns och finns inte. Och sedan: en slags stilistisk släkting – epanorthosis – en överstrykning av en tidigare utsaga följd av en omprövad, mer skärpt, dito. Att tillämpa detta genomgående i ett verk, förklarar hon, kallas för palinod – en text som tar tillbaka något som sagts i en tidigare text.

Här finns också en ståndpunkt: fiktion är inget annat än fiktion. Lee gör upp med fiktionens grundvalar och den verklighet som ligger utanför: ”Modern i min bok är inte min mor/Modern i min bok är inte du/Modern i min bok har inget med dig att göra/Modern i min bok är en fantasifigur/Modern i min bok är en produkt av mig”.

Här finns gedigna försök att finna strategier både för att hantera ett svek och att lära sig leva i en relation med någon som är omöjlig att nå: den andra parten förvandlas till en levande död. Men här finns också ett försök att hitta sätt att kringgå språkets omöjliga dimensioner: ”Det borde finnas en trop för detta. Nej, inte prosopopoeia. Jag menar en retorisk figur som kan användas när två hjälplöst sparkande, hojtande själar försöker nå varandra på ett språk som dött, en trop som mirakulöst nog förmår återuppliva deras samtal. Hur då? Genom att ge döden ett nytt hem. Genom att adressera den som du inte kan nå, den som du älskar, såsom död, fastän hon lever.”

Språket, som i kommunikation men också som i prosa, tycks otillräckligt. Poesin, däremot, tycks tillhandhålla en välbehövlig plats som ställer sig utanför prosans logik och som istället möjliggör ett (försök till) förlåtande, samtidigt som den skapar en plats för erfarenheten av att vara sårad. En plats där hat och kärlek kan existera i exakt samma stund. Om skillnaden mellan prosan och poesin finns ytterligare ledtrådar: ”När hon säger: Han ser ut som en pojke men rör sig som en man, säger hon sanningen som den ser ut i en roman. Den poetiska sanningen var en annan”. Poesin tycks därmed hela tiden alltid ligga närmre en ”sann” sanning, något som aldrig låter sig förenklas till extremer och därmed alltid ställer sig utanför, bortom språket och som endast låter sig berättas på just detta sätt.

 

Och så kommer prosan. Den gör entré mitt i den följande handlingens upprinnelse: en tryckande het sommardag i Skåne på 80-talet inleds en förödande relation mellan en kvinna och en ung man. Här materialiseras hat i en kollektiv gränsdragning mellan en hud och en annan, något som hägrar i hela relationsförloppet, gör sig påmint, tränger igenom och förgör henne. Ständigt närvarande också i form av en fornnordisk tatuering på hans arm.

När någon av dem säger ”jag hatar dig” är de så tvinnade i varandra att de inte längre kan urskilja från vilken kropp orden kommer. Hon skriver en artikel om fascinationen av den Andre som han raderar från hennes dator. Det enda sättet hon lär sig existera blir genom att vara en negation, som vore hon redan död. I mötet med hans bleknande tatuering formulerar hon en idé om frihet som också innebär att förlika sig med det egna utplånandet: ”Här är jag ingen. Jag återvänder varje dag. Där vill jag vara, den enda platsen jag uthärdar. Jag går självmant in genom dörren, tar av mig kläderna med en växande insikt om att förnedringen utanför detta rum är långt värre, är det som verkligen dödar.” Och plötsligt, mitt i det hatiska grälet mellan parterna, utlöser ett särskilt leende minnen av modern. Minnen som tränger igenom och bryter sönder raderna, kursiverar texten.

Mara Lee rör sig hela tiden mellan poesi och prosa med stor precision, som om materialet i sig alltid insisterat på en särskild form. Men hela tiden rör sig texten också framåt, trots vetskapen om att jaget gång på gång tvingas förgöra sig själv för att överleva på den plats där hat och kärlek oundvikligen existerar samtidigt.

 

Kristoffer Appelvik Lax

 

 
X