Gå till sidans huvudinnehåll

En tanke om Turgenjev

6 mars, 2011

Precis som Anton har jag en helg med Dostojevskij, som börjar gå mot sitt slut. Jag kan inte påstå att jag sörjer direkt, även om det varit roligt att få läsa om Brott och straff. Att läsa 300 sidor om dagen är dock inte optimalt för att uppskatta en bok till fullo. Jag blev dock glatt överraskad när jag läste följande stycke:

”Drömscenen är ibland helt fantastisk, men miljön och hela varseblivningsprocessen kan samtidigt vara så till den grad sannolika och innehålla så subtila och oväntade men för bildens konstnärliga helhet så relevanta detaljer, att den som drömmer aldrig skulle ha förmått hitta på dem i vaket tillstånd ens om han vore en konstnär av Pusjkins eller Turgenjevs format.”

Dels är Brott och straffs berättare en högst underhållande sådan, men även omnämnandet av Pusjkin och Turgenjev förvånade mig. Inte Pusjkin kanske, han är ju trots allt ryssarnas stolthet, men däremot Turgenjev som var samtida med Dostojevskij, och de två stod inte på särskilt god fot med varandra. Värre var det med Tolstoj dock, som till och med utmanade Turgenjev på duell.

Dostojevskij omnämner Turgenjev i hans rätta sammanhang, som en konstnär med stor fantasi och blick för att fånga det mänskliga som få andra, av samma dignitet som Dostojevskij själv. De har mycket gemensamt, de två, och jag blir ofta förvånad över att Turgenjev har fått så lite uppmärksamhet trots att många räknat honom till och med högre än Dostojevskij, bland annat Nabokov. Medan Dostojevskij fångar människans psykologiska vandringar och samhällets moralitet och religiositet, är Turgenjev snarare en elegant författare, som huserar på landet bland fält och gods. Här finns inte pengabekymren som är så typiska för 1800-talets stora berättelser, utan här är det adeln som står i centrum. Karaktären Basarov i Fäder och söner är ett intressant komplement till den vetenskapliga vurm som råder i tidens litteratur. Han är den överflödige hjälten, som talar mer än han agerar. Han är nihilist, och sätter vetenskapen framför allt (inte olikt Flauberts apotekare i Madame Bovary). Trots detta undgår han inte det som är så kännetecknande för mänskligheten: kärleken och förälskelsen. Han vill inte tro att det är sant, att hans rationalitet har misslyckats så, och att han trots allt har gått och blivit något så irrationellt som förälskad. Det är en fantastisk skildring av hur tidens vetenskapliga ideal trots allt inte kunde ta bort det ytterst mänskliga.

Dostojevskij respekterade nog Turgenev, men menade att han var allt för stilistisk och västerländsk. Hos honom finns inte samma ryskhet som är så tydlig hos Dostojevskijs karaktärer, inte minst när de förfäras av alla dessa tyskar som dykt upp i St Petersburg. Kanske är det inte heller överraskande att Turgenjev hellre hängde med Flaubert i Paris än Dostojevskij i Ryssland.

Tove

 
X