Gå till sidans huvudinnehåll

En riktig deus ex machina

17 oktober, 2011

Jag var nyligen på snabbvisit i Stockholm, men hann ändå se Stadsteaterns uppsättning av Aischylos Orestien. Det är andra gången på mindre än två år som den sätts upp i Sverige; under våren 2010 visades den i Lars Noréns uppsättning på Folkteatern i Göteborg. Jag har haft nöjet att se båda versionerna (Noréns förvisso inspelad, men ändå), men jag har inte läst pjäsen. Som jag förstår det är måste den i sin helhet vara väldigt lång – både Noréns och stadsteaterns uppsättningar är komprimerade till tre timmar för alla dramerna tillsammans.

Stadsteaterns uppförande är dessutom i Ted Hughes version, med ett förenklat, mer avskalat språk, på svenska i Lars Forsells översättning. Det är betydligt mer tillgängligt än Noréns i Emil Zilliacus översättning, och uppsättningen domineras av mer elegans och lätthet än den senares suggestiva, mycket dramatiska version. Dramat har försatts i en trettiotalsmiljö, med vackra kostymer och en fantastisk scen: halvcirkelformad, med skira ljusblå draperier som bakgrund, belysta bakifrån av ett skelett av lampor. Mest effektfullt tycker jag det blir när draperiet hänger ner i enskilda stycken som bildar en rad av en sorts skira, sköra kolonner – ett modernt tempel. Det kultiska har här bytts ut mot det dekadenta, och det röks (ja, affischen varnar med ”OBS! Rökning på scen”), dricks och snortas kokain.

Vad jag mest imponeras av är att man har modet att dra åt det storslagna, på gränsen till svulstiga. Skådespelarna imponerar inte främst i sitt agerande, utan genom sina sång- och pianospelsinsatser. Det sjungs storslagna stycken på tyska av Schubert, och det är fantastiskt vackert, och betydligt bättre gjort än de ibland stela och otrovärdiga replikväxlingarna. Även om det inte är helt begripligt varför det sjungs och spelas så mycket, bildar det en effektfull upptrappning som kulminerar när Athena, välspelad av Maria Salomaa, kommer ner från himlen, en riktig deus ex machina. Draperierna faller, ett starkt ljus flödar över scenen och överdådig musik dånar ur högtalarna. Det är en nästan befriande storslagenhet, och trots att det nästan känns överdrivet, är det utan tvekan pjäsens behållning, tillsammans med interaktionen mellan Athena och Apollon (Lennart Jähkel). Det är precis så absurt och excentriskt som man ofta ges intryck av att gudarnas tillvaro är i de grekiska myterna.

Tove

 
X