Gå till sidans huvudinnehåll

En om den där Knausgård

20 februari, 2011

Döden Fastän
den innebär ett tillstånd
som är motsatsen till att ha
fysisk massa

är det precis som färskingarna alltid säger
i filmer
när dom väger en pistol
i handen

– Wah! Jag trodde inte
att den skulle vara
tung

Så skriver Johannes Anyuru i en passage tagen från hans andra diktbok Omega. Jag kom och tänka på den här om dagen, när också jag till slut har satt mig med Karl Ove Knausgårds Min kamp. Jag började läsa den lite för att jag kände mig sent ute, som om jag missat något, en känsla det inte behövdes mer än en mening för att bekräfta: ”För hjärtat är livet enkelt: det slår så länge det kan.” och sedan fortsätter det ”Sedan stannar det. Förr eller senare, en dag som alla andra, upphör den dunkande rörelsen av sig själv och blodet börjar rinna mot kroppens lägsta punkt”.

Döden kommer i början av Knausgårds bok, i en lång genomgång av det västerländska samhällets idoga försök att rationalisera det som inte är, det som är motsatsen till att vara. Ett fåfängt försök, verkar det som. Granskningen slutar i en bild av berättarjagets pappa, som ett fotografi taget underifrån, från en åttaårings ögon på någon ”genom vars liv tiden blåser och ständigt river med sig större sjok av mening”.

Knausgårds stil är lätt, han rör sig så kvickt trots att det ofta tar väldigt lång tid att säga ganska lite. Lätt som livet, något som man bara bär runt på, utan att alls tänka på det. Passager som egentligen kan tänkas triviala, som när huvudpersonen har stora problem med att få med sig öl till en nyårsfest, skildras med en så distinkt precision att Knausgård fångar hur otrivialt det är just då (Proust, någon?). Jag själv blir också nervös, bläddrar lite fortare för att se om han får med sig den där ölen. Det får han. Men festen han hamnar på suger.

Men döden, så klart. Som är så tung. Knausgård skriver i början om hur de döda av någon anledning förvaras i bårhus under marken, lite som om det är tyngre för dem att bära döden än det är för de kvarvarande. Huvudpersonen besöker senare i boken ett bårhus för att se sin döda pappa. När man dör blir man tyngre, man sprider ut sig, försvinner in i fler medvetande samtidigt när de tunna banden mellan själsatomerna löses upp så att de far i väg. Hårt, fort. Man förlorar inte vikt, inga tjugoen gram minsann.

Knausgård vet det: den finns överallt i boken, känslan av dödens omutbara tyngd, av varats olidliga lätthet, och det är nog just därför det är så bra.

Victor

 
X