Gå till sidans huvudinnehåll

Tema Satan: Djävulen i Mästaren och Margarita av Anton Andrée

8 november, 2016

Det har sagts att det inom den ryska litteraturtraditionen finns två sorters djävulsgestalter; dels den bibliske Satan, Jesu jämlike, Antikrist, dels en mer profan, den förkroppsligade nedrighetens och vulgaritetens figur. Djävulen i Mästaren och Margarita, skriven av den sovjetiske författaren Michail Bulgakov, är svår att placera i endera kategorin, men lånar kanske drag från båda traditionerna. I bokens första del skildras djävulens framfart i 30-talets strängt ateistiska Moskva. Bulgakovs djävulsgestalt är en mystisk man som presenterar sig som Professor Woland, magiker på resande fot. Under en trolleriföreställning på Moskvas varietéteater bringar Woland och hans tre kompanjoner – en av dem, den pistolbärande, cigarrbolmande katten Behemot har blivit bokens kanske mest ikoniska karaktär – staden i kaos med sina upptåg. Kvinnor i publiken ges nya kläder som senare går upp i rök; ett regn av pengar försätter publiken i girig extas, för att senare förvandlas till värdelösa papperslappar.

Till skillnad från den bibliske Satan verkar inte Woland vilja förleda människorna, hans trollkonster frambringar bara Moskvabornas inneboende fåfänga och girighet. På så sätt behöver man inte nödvändigtvis se magikerns dåd som illvilligt menade. För majoriteten av de drabbade tar incidenterna snarare formen av otrevliga men relativt harmlösa spratt. De invånare som drabbas hårdast är de girigaste, de mest lättlurade och självupptagna. Mot somliga, som titelkaraktärerna Mästaren och Margarita själva, är Woland rentav välvillig. Hans mål är inte att locka människan i fördärvet, utan snarare att likt en domare (eller Gud själv) skipa en slags poetisk rättvisa. Som motvikt till Woland står hans demoniska kumpaner som med sina våldsamma upptåg närmast får representera den nedriga djävulsarketypen.

Bulgakov öppnar sin roman med ett citat från Goethes välkända drama Faust: ”Vem är du, säg? Del av den kraft vars lott är: alltid vilja ont och alltid verka gott.”. Eftersom djävulen figurerar även i Faust är det frestande att anta att mottot säger något om Woland. Men hur väl stämmer citatet egentligen in på Bulgakovs karaktär? I egenskap av rättskipare verkar han kanske på sätt och vis gott, men verkar inte hysa några egentligt ondskefulla avsikter med sitt agerande. Den förslagenhet som Mefistofeles i Faust eller djävulen i till exempel Matteusevangeliet (en av de bibliska böcker där Satan förekommer i den arketypiska frestarrollen) ger uttryck för saknas hos Woland. En annan skillnad är att djävulsinkarnationerna i dessa verk sätter sig i opposition till Gud, medan Woland snarare accepterar sin roll i den kosmiska världsordningen.

Problematiseringen av den traditionella dikotomin ont-gott blir som tydligast när Woland i slutet av romanen får påhälsning av Jesu lärjunge Levi Matteus och utbrister: ”Vad skulle ditt goda kunna uträtta om inte ondskan fanns och hur skulle världen se ut om skuggorna försvann?”. Det tycks att Woland ser ljus och mörker som två sidor av samma mynt; godheten och ondskan som beroende av varandras existens för att vara meningsfulla koncept. Denna beroendeställning påminner kanske närmast om idén om yin och yang inom kinesisk filosofi och religioner som taoism och confucianism. Det fascinerande med Woland är denna hans ambivalens gentemot ondskan, och därmed mot den egna naturen. Kanske hade det varit mer passande om mottot i bokens början istället lytt: Vem är du, säg? Del av den kraft vars lott är: alltid vilja gott och alltid verka ont.

Anton Andrée (f. 1990) är en matematikstudent bosatt i Göteborg som tyvärr hellre läser romaner än kurslitteratur.

 
X