Gå till sidans huvudinnehåll

Det som angår oss… och inte

26 november, 2010

Igår kväll var jag på teater här i Paris. Det var inte en av de stora, utan en liten teater i ett anspråkslöst kvarter strax utanför periferiken. Föreställningen för kvällen var Corneilles L’Illusion comique. Det är fråga om en pjäs från 1600-talets klassicism. Uppsättningen var finurlig. Karaktäristisk för den var kostymeringen, en person klädd som en revolterande tonåring i jeans och t-shirt och en annan i full generalmundering från 1600-tal eller valfritt annat sekel. Låt oss säga från förr. Man kunde tänka sig att avsikten var att visa på hur det gamla också kan vara aktuellt genom att placera en modern figur i en pjäs från 1600-talet. Det är ett lika bekant som harmlöst sätt att handskas med nyuppsättningar.

Efter uppsättningen dök frågan upp i hur hög grad vi som varit där tilltalats av pjäsen. Jag avfärdade den genast som ointressant moralism, som förvisso har ett litteraturhistoriskt intresse. Nog för att det alltid finns utrymme för nyanseringar – visst fanns det intressanta partier, visst var det en fantastisk upplevelse att höra Corneilles alexandriner (idag kan ingen, jag säger ingen, rimma med sådan elegans och naturlighet) etc. etc. – ickedestomindre måste jag stå fast vid min ståndpunkt: detta angår inte mig. Jag skulle till och med gå så långt som att säga: detta angår inte oss.

Hur kan man avfärda en sådan storhet som Corneille? Man måste fråga sig varför det som en gång hade en betydelse inte längre har det. Det är lätt att finna ett svar vad gäller just L’illusion comique. Jag har ingenting emot Corneille själv, utan det är klassicismens teaterestetik som sticker i ögat. Pjäser med så till den grad stereotypa karaktärer angår inte längre oss. Jag tror att om man vill ta konsten på allvar idag är det nödvändigt att inse det. Visst kan man gå på teater och förströ sig en stund, och det är ingenting fel med det. Men är det förströelse man söker, då finns det ingen anledning att se Corneille. Jag ser hellre Seinfeld, och då i synnerhet avsnittet ”The Chinese Restaurant” – om och om igen.

Ett konstverk är inte värt mer än de frågor som det ställer. Ett konstverk lever inte genom annat än det i verket som angår oss.

En historia om en far som är förargad för att denne vill föra ett annat liv än ett borgerligt, oavsett med vilken elegans – och elegans finns det ovedersägligen mycket av hos Corneille  – den är berättad, den angår inte oss.

Rastignac

 
X