Gå till sidans huvudinnehåll

Det är så här det börjar

6 oktober, 2010

Att skriva. En syssla full av motsägelser. Ett ljudlöst och polyfont schizo-samtal om ord med ord. Ett par meningar som säger det man vill ha sagt och sedan tio rader av tvekan, tvivel, förvirring och hjälplöshet. Jag tänker inte säga att jag är fånge i språket. Snarare föreställer jag mig situationen så här:

Jag och språket var för länge sedan kumpaner, partners in crime. Vi begick tillsammans ett brott ( jag minns inte mot vem eller mot vilken lag) och jag åkte fast medans språket slapp undan. Jag blev dömd och satt i cell och fann i denna cell trygghet och stabilitet. I cellen känner jag mig säker på det mesta. Jag vet vad en vägg är, jag vet vad ett galler innebär, människorna omkring mig är tydliga och fasta i formen, de är vakter och interner. Att internerna också är fångar eller kriminella eller dömda är visserligen skrämmande men det bringar mig inte ur balans. Jag kan hålla koll på den räkningen.

Så en dag dyker språket upp igen. Det känner sig skyldigt och lovar att befria mig ur min fångenskap. Jag försöker att utan ord förmedla att jag inte vill lämna min fångenskap, att den gör mig gott. Men språket förstår såklart inte min ickeverbala förmedling utan *ler stort* och börjar förtälja om räddningsplanen. Det smugglar in en bok till mig – Nattvardslottet av Bernard Noël – och säger åt mig att omedelbart börja läsa. Nästa steg är *knipslug blick* att börja blogga.

Jag har inget att sätta emot. Mitt oartikulerade motstånd biter inte. Min begreppslösa ångest når inte fram. Situationen är hopplös. För att någonsin kunna erhålla förståelse och sympati för min ovilja att tala och skriva från denna varelse måste jag tala, måste jag skriva. Jag känner att språket vill mig väl, vill min befrielse, det fullkomligt strålar av tillgivenhet och lojalitet. ”Vi är bundsförvanter ” säger det. ”Du ska hjälpas och befrias.”

Senare, på natten, börjar jag läsa. Mitt hopplösa motstånd tynar för varje ord. På sidan 25 stannar jag plötsligt upp. Jag skälver till och läser om.

”Men i deras ögon lyste ingen nyfikenhet, bara en mörk beslutsamhet med vilken jag förknippade två motstridiga ord – skoningslös godhet.”

Jag förstår att denna mening också är ett meddelande. En antydan om förståelse och sympati, men också en markering. En krigsförklaring och en kärleksförklaring.

Så låt oss då älska och kriga!

 
X