Gå till sidans huvudinnehåll

Bouraoui och kärleken

1 april, 2011

Jag skrev för ett par veckor sen om Nina Bouraoui och Lars Norén. Vid tillfället hade jag inte läst mer än en intervju med förstnämnda. Nu har jag läst hennes senaste bok på svenska, den korta Kärlekens geografi utgiven på Elizabeth Grate Bokförlag. Det är en bok om en kvinna som blir besatt av en yngre man, hon författare och han konstnär, och bokens intrig består egentligen inte av mer än ett maniskt skildrande av den spänning som uppstår mellan dem.

Greppet att skriva hela boken i ett svep, utan styckesindelning, känns naturligt, som för att enkelt understryka manin berättandet sker i. Likaså det faktum att nästan alla meningar börjar på samma sätt, med ett ”Han” eller ett ”Jag” (vilket ju, för övrigt, är trevligt, som en omväxling till ”Jag” och ”Hon”, menar jag). Men det är inte manin i boken som griper mig, utan det är den skickliga förflyttningen som sker mellan bokens början och slut. I början är världen så som den mest är: karg, tråkig, ibland vacker. Men allt eftersom kärleksaffären trappas upp sker en flytning i verklighetsåtergivningen, den förvrängs liksom. Inte så att den draperas i kärlek och skirande rosa blommor, utan istället är det som att världen ändras, transformeras, men bara lite granna. Jag tänker på den ryska formalismen som pratar om litteraturen som det som ska bryta oss ur vår automatiserade tillvaro och göra oss främmande inför verkligheten. Bouraoui verkar ha en liknande tanke, fast hon byter ut litteraturen. Kärleken får huvudkaraktären att se världen på nytt, som något främmande och än en gång livfyllt. Som om världen återigen låg öppen. Det är väldigt vackert utfört.

Hon skriver: ”Jag hade föreställningen att kärleksrelatoner har ett samband med filosofi. Det handlar om sanning och illusion”. Och det är också så hon beskriver kärleken, som något som så att säga avslöjar världen; avtäcker dess mening. Eller kanske som något som gör det möjligt för oss att närma oss dess mening. Det ligger nära det jag skrev om förra gången, om kärleken som en omskrivning av tro, en idé som Bouraoui nog också lockas av: ”Jag tänkte på språket. Jag tänkte att kärlekens ord var orden i en bekännelse”.

Victor

 
X