Gå till sidans huvudinnehåll

Att lära sig läsa med Tomas Tranströmer

6 oktober, 2011

Tomas Tranströmer ja. ordkonstredaktionen tippade på vem som skulle få priset idag, och det drogs till med att ”Tranströmer får väl också vara med”, utan någon större övertygelse. Tji fick vi som la pengarna på Alice Munro och Assia Djebar. Men när vi såg på direktsändningen och Peter Englund meddelade vinnaren, var det inga glädjeskrik och tårar som flödade, utan ”oj” och leenden. Jag kände ingen omstörtande lyckokänsla som Eva Beckman på Babel gav uttryck för, som till och med brast ut i tårar. Det var inte besvikelse, men något till gränsen till det.

Jag tror att det beror på att Tranströmer ändå är ständigt närvarande. Ett Nobelpris gör förvisso att jag tänker mer på honom idag, men det har redan varit Tranströmers år. 80-årsdagen firades stort, det talades om honom överallt, det kom en biografi och samlade verk. Jag har talat om Tranströmer – med vänner, med min familj. Morfar berättade om när han jobbade med honom under sjuttiotalet, mamma som alltid citerar ”Gläntan”: ”Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse”. På Bokmässan hölls det ett seminarium om Tranströmer och varför han är så bra. Nobelpriset, ja, det känns som en, förvisso välförtjänt, grädde på moset.

Men Tranströmers närvaro sträcker sig längre än så. För mig börjar det i ett klassrum i Kristianstad som artonåring. Vi läser ”C-dur”, ”Trafik” och ”Längs radien”, lär oss hitta anaforer och allitterationer, kladdar med olika färger på de utdelade pappren. Börjar på något sätt läsningen, inte bara av Tranströmer, utan av litteraturen. Jag tror egentligen inte att Tranströmer behöver den letande, sökande läsningen för att uppskattas, men han hjälpte mig att lära mig läsa. Fick mig att undra över vad de där leendena bakom uppfällda kragar egentligen innebar, fick mig att läsa inte bara ord, utan bilder.

Och när jag ikväll läser Tranströmer, hör Rikard Wolff läsa honom på Babel, lyssnar till alla hyllningar, så känner jag inte längre någon besvikelse – det känns bara rätt.

Tove

Annars hälsar Victor att ”Schubertiana” är Tranströmers bästa dikt. Jag tror han återkommer till det imorgon.

 
X