Gå till sidans huvudinnehåll

Apropå det dåliga med internet

28 september, 2011

Jag slötittar på Babel från bokmässan så här en vecka efteråt, blir lite irriterad när Sjölin efter ett samtal med Vargas Llosa säger att NU ska vi prata om det tyska! och så kommer en intervju med en svensk författare: Marie Hermansson. Hennes senaste roman Himmelsdalen råkar nämligen ha den schweiziska sanatoriemiljön gemensamt med ett visst tyskt mästerverk, jaha jaha. Men intervjun som börjar tråkigt får mig snart att fnissa till, ja kanske till och med skratta högt, när Hermansson förklarar hur hon fick idén till romanen: hon satt och spelade World of Warcraft, när hon ”jagad av fiender” blev inträngd i någon sorts dal – och där fick ett infall, en idé till en roman.

World of Warcraft! Denna virtuella fantasyvärld som stal ett år av mina tonår eller mer. Jag som trodde att inget gott kom ur detta eviga slutförande av quests och slaktande på battlegrounds och rollspelande i hamnstäderna, annat än ett tidsfördriv i ordets sannaste bemärkelse. All den tid jag fördrivit! Om jag hade skrivit en roman för varje gång jag blivit inträngd i ett hörn av Azeroth och tvingats återuppliva min massakrerade karaktär hade jag varit en författare i Läckbergs smak idag.

Men när jag var femton tänkte jag i och för sig inte så mycket på att skriva en roman, utan mest på att levla min troll priest, titta på japanska tecknade serier och på hur jag skulle få några vänner i den så kallade verkliga världen. Och även om jag hade fått idén till en bok där jag red omkring i Azeroth, så hade jag ändå inte skrivit mer än en mening. Sedan hade jag kommit på att jag hade bara ett quest till som jag var tvungen att göra den kvällen…

”Nä det var ju nära att det inte blev nåt mer skrivet där, men jag sa upp mitt abonnemang och gick ur det helt och hållet” svarar Hermansson på frågan om inte World of Warcraft är väldigt lätt att sugas in i. Hade hon stannat kvar i Azeroth hade det knappast blivit någon bok. Men hon kunde ta sig därifrån.

Hon kunde ta sig därifrån. Visst slutade jag också spela WoW till slut, men dessvärre är det ju inte bara de ändå någorlunda esoteriska datorspelen som är förrädiska tidsslukare, hela internet är ett enda stort träsk belamrat med lyktgubbar som pockar på ens uppmärksamhet. ”Nätet”, ja – jag undrar om de som en gång döpte detta fenomen hade spindelnätets klibbiga, fasthållande egenskap i åtanke eller om de bara tänkte på själva strukturen. Men idag känns det i alla fall högst relevant.

Vad jag försöker säga är… att jag är en del av en koncentrationsstörd generation. Inte för att det någonsin har varit lätt att skriva stora samtidsromaner eller starkt koncentrerad poesi, men… För oss är det svårt på nya sätt. Kanske behöver vi mer än någonsin åka till nån kurort i Alperna? Fast som rehab för  våra dopaminkicksberoende hjärnor snarare än våra sjuka lungor.

Sofia

 
X